Jag litar på mina egna ben

Jag hittade en text som jag skrev för en dryg månad sedan när hade varit på mitt sista samtal hos psykologen som jag gick till under min väg ur depressionen. Det var väl tänkt att jag skulle publicera det inlägget men av någon anledning blev det inte så. Kanske var jag inte redo ännu att dela med mig av dessa känslor och tankar. Det är väldigt naket och blottande samtidigt som det känns viktigt för mig att berätta och skriva om det. För just psykiskt ohälsa är något vi måste sluta gömma. Detta skrev jag i alla fall:

”Igår eftermiddags var jag hos psykologen. Det var sista gången vi sågs och då hade vi en uppföljning av min utveckling. När jag åter igen gjorde det där självskattningstestet MADRS, vilket visar vilken grad av depression man har, så insåg jag för första gången vilken resa jag gjort inom mig. Poängen var så låga att jag knappt trodde det själv. När min psykolog visade testen jag hade gjort när jag började gå hos henne för att jämföra, så högg det till i hjärtat. Det var som att jag tyckte synd om den personen jag var för fyra månader sedan. Jag var så ledsen, uppgiven och hade ingen livslust. Mitt självvärde och min självkänsla var nästintill obefintlig. Det fanns inte en uns av tilltro varken till mig själv eller människor i min närhet. Jag ville knappt ens leva. Jag vill aldrig mer hamna där.

Jag har såklart fått hjälp, och en push på vägen. Ett nätverk av vänner och familj som funnits där genom allt. Samtidigt är det jag som tagit mig ur det med hjälp av min viljekraft. Det får mig att inse hur stark jag är. Att det faktiskt går att komma upp från ett mörkt hål och börja leva igen. Kanske var det en utmattning jag hade först, men främst har jag varit riktigt deprimerad. Det ska vara okej att erkänna det för jag upplever det som att många mår bättre av att säga att de blivit utmattade. Det är liksom mer okej att jobba halvt ihjäl sig än att man rätt och slätt tappat all lust för att leva och inte vet varför. En depression är inte någonting som någon ska behöva skämmas för.

Så hur känns det nu att ’stå på egna ben’? Det känns okej för jag litar på dem. Min stol vinglar inte längre på tre ben utan nu har den ett fjärde ben som sitter fast ordentligt. Jag måste bara se till att skruva på det när det börjar lossna lite. För självklart får jag återfall. Dagar då ångesten smyger sig på och jag tappar lusten för sådant jag annars tycker om. Däremot så vet jag att det är okej och att det inte behöver vara ett bestående inlag i min vardag. En dålig dag eller ens en dålig vecka behöver inte betyda att jag är på väg att halka tillbaka ner på första avsatsen. Det där berget har jag slutat rusa uppför. Det får gå i etapper och det är okej att tappa balansen bara jag ser till att återfå den igen. Nu vet jag att jag har kapacitet för att ta mig tillbaka upp på den avsatsen jag stod på sist.”

Även om jag de senaste veckorna känt av den där inre stressen och varit lite låg på grund av mörkret och kylan, så vet jag att att jag måste lyssna på varningssignalerna. Livet går i vågor. Det gäller bara att lita på sin egen förmåga tillräckligt mycket för att inte sköljas med ut till havs. För jag är starkare nu och orkar ta mig förbi motvinden. Oftast. Sedan kommer det dagar då jag känner som att jag vill lägga mig ner i fosterställning och gråta. De dagarna måste man få ha också.