Jag vänjer mig aldrig

Hela våren och sommaren levde jag lite i förnekelse. Att den dagen skulle komma, då vi åter igen skulle tvingas komminucera via ett knastrande skype, känna tomheten och saknaden en söndag kväll framför TV:n, räkna ner dagarna till närhet och ömhet, den dagen fanns inte i tankegångarna. ”Vi måste leva för nuet älskling”. Carpe diem.

Nu kom de dagarna och jag har inte känt mig såhär ensam på länge. Ärligt talat, livet är inte ett dugg roligt just nu. Jag tänker inte ljuga. Så här är det. Jag gråter varje dag och hoppas att någon ska ta mig till den enda som kan göra mig glad och lycklig just nu. Visst tiden går kanske fort. Men 30 dagar är ändå 30 dagar för mycket. 30 dagar jag måste somna ensam, vakna ensam, komma hem till en tom och mörk lägenhet.

Det är som de 6 trapporna utan hiss: Man vänjer sig aldrig. Det är lika jobbigt varje gång och så länge man vet att det finns något bättre någon annanstans så önskar man i varje steg att man kunde förflytta sig dit.

Men vet ni? Nu är det bara 19 dagar kvar!

No Comments

Ellinor

30 november, -0001 at 00:00 Svara

Courage Christine! Jag förstår att det måste vara jätte jobbigt, kan inte förställa mig hur jag/vi skulle klara det. Men ni har gjort det förr och NI GÖR DET IGEN! 19 dagar går fort, snart är du hos din C och i ditt Paris igen, ne t'inquietes pas!
Du får försöka att sysselsätta dig med avledande manövers? I höst kommer jag ner och hälsar på dig en helg och du är självklart mer än välkommen till B-town också 😉

Kram

Carolina

30 november, -0001 at 00:00 Svara

Jag är i exakt samma situation som dig! Min fransman söker jobb i Sverige just nu men det är oklart hur länge han stannar kvar och om han får jobbet.

En sak som jag har lärt mig dock är att det är värt det! Ingen annan än han gör mig så lycklig och när de där 19 dagarna har passerat så är du glad igen. "Väntar man på något gott väntar man aldrig för länge"