Jag vet inte vad jag vill, men jag vet vad jag inte vill

Igår var jag på en konferens/utbildningsdag med några av mina kollegor där alla skolor i Malmö deltog. Första timmen bjöd på en lite för lång föreläsning, men efter fikat fick vi bygga Lego. Varje grupp skulle bygga en energistation med hjälp av LegoWeDo, som är ett projekt som skapats för elever i alla åldrar som får programmera robotar. Det var jättekul! Vi var riktigt stolta över vår space station på månen. Teknikens framfart är både roligt och oundvikligt, men på sätt och vis är det skrämmande hur enormt mycket data som finns i omlopp. Så stort att vi behöver AI för att kunna hantera det.

När konferenciererna visade bilder på hur mycket internet och sociala medier växt de senaste åren reste sig nästan håret på armarna. På sätt och vis är det obehagligt att en hel generation växer upp i en digital värld där ingen behöver tänka själva för att allt går att åstadkomma med hjälp av smartphones och datorer.

En ganska intetsägande bild egentligen men den får symbolisera gårdagen känsla när jag med en cappuccino i handen och bestämda steg promenerade bort till Malmömässan. Där och då tänkte jag på hur skönt det var att få ett break från förorten. Känna pulsen och närvaron av människor som alla var på väg åt olika håll. Jag saknar verkligen att jobba i stan. Kunna gå förbi ett kafé på morgonen och köpa en kaffe eller stiga ur från kontoret och befinna mig i smeten. Det är där jag trivs.
Ibland är det svårt att komma på vad jag vill göra, men det är samtidigt en lättnad att veta vad jag inte vill göra. För det var precis vad min magkänsla bekräftade för mig igår. Det känns bra att lyssna på den och veta att jag kan lita på vad den säger till mig. Nu är jag helt säker på mitt beslut. Jag behöver bryta upp från ekorrhjulet och bejaka mitt behov av nya utmaningar.

Nu ska jag jobba lite granna här. Toodles!