Känslan av att kunna bestiga Mount Everest
Jag tänkte på en grej när jag läste alla mail från er. Hur många vi är som går genom en massa skit i livet, men också att vi alla tar oss ur skiten. Ingenting varar för evigt för då hade vi aldrig orkat, eller hur? Det kan vara piss och skit och mög, men ändå har vi kraften att kämpa den där extra milen. Ungefär som när jag går på ett träningspass och typ vill dö sista tio minuterna för det är så förbannat jobbigt. Svetten rinner, jag blir lite smått illamående för att blodsockernivån börjar dala och jag får lust att ge den instruktören en mördarblick när hon ropar ut ”ja och så kör vi feeem tiiiill – käääämpaaa nuuuu!!”. Trots det så gör jag övningen och efteråt känns det som att jag skulle kunna bestiga Mount Everest. Nej, det gör det såklart inte för bara tanken på att ta mig upp för världens högsta berg får mig att lägga benen på ryggen. Däremot så vet jag att jag kan göra så mycket mer än jag tror.
Precis som ni kan, och har gjort.
Tro mig. Det har funnits stunder då jag bara har velat ge upp. Mest av allt har det varit för att den där ångesten varit så påtaglig att jag under en halv minut glömt bort att andas. Det har varit så jobbigt att känna det jag har känt att jag bara har velat att det ska försvinna. Gömma mig bakom en sten i skogen och stanna där tills känslan går över. Dagar då jag känt mig liten som en mus och tänkt ”äh, what’s the fucking point?”.
Sedan har jag tänkt på att det inte är första gången som jag mått dåligt, känt mig värdelös, velat ge upp eller gråtit mig till sömns. Att jag har mer kraft i mig än jag ger mig själv tilltro för. Det gäller bara att jobba med sig själv för att TRO PÅ SIN EGEN FÖRMÅGA. Att jag KAN om jag vara vill. Där kommer även ni in. För ni är precis lika bra!
Här är jag när jag verkligen anstränger mig och kämpar:
Nu ska jag försöka ta mig i kragen för den här dagen går inte direkt till historien som den mest produktiva. Min lägenhet ser ut som om ett gäng dagisbarn har fått löpa amok här inne, och jag har ungefär tio högar papper som jag måste sortera. Kuuul.
Hoppas att er söndag varit bra!
Kram på er ♥
No Comments
Caroline
Men herregu så mitt i prick! Ångest kan verkligen få allt att kännas som Mount Everest, men precis som du skriver. Vi tar oss upp och vidare. Så småningom och med en hel del jävlar anamma. Ha en skön söndagskväll! Kram!
christinestories
Ja precis! <3 Tack detsamma. Kram!
Kattis in Athens
Tack för pepp.. ja ångesten tar liksom ifrån en allt? Ibland är jag så psykiskt utmattad att jag bara sover och sover. Sjukt det där. Men precis som du säger kommer de dåliga dagarna och perioderna komma till ett slut någon gång, ocg då får vi hoppas att vi lever lyckliga i alla våra dar! 😉
Sandra
Med risk för att låta som din träningsinstruktör; kämpa på! Jag tror på dig!!
christinestories
Jag vet precis vad du menar. Haha, jag tror inte riktigt på det där med lyckliga i alla våra dagar, men förhoppningsvis de bra dagarna upp de dåliga 😊
christinestories
<3 <3 <3
Isabelle
Skönt att läsa. Som en vän så klokt sa till mig häromdagen: ”ingen natt är så mörk att den inte ser någon gryning”. Värt att tänka på ibland.
christinestories
Ja det var klokt sagt 😊