Kära lilla mamma

Det blev pannkakor till middag!

Jag älskar mina rosti-skålar! Jag lovar och svär att allt jag gör blir godare i de där. Hehe…

Jag fick nyligen order av Christophe att gå och lägga mig. Han tyckte att det var bättre att jag gick upp tidigt i morgon och skrev på arbetet än att jag skulle sitta uppe sent nu. Äsch då vad han ska vara förnuftig!
Men sängen lockar faktiskt så jag ska nog lyda hans råd.

Efter en alldeles för sen lunch(att knappt äta mellan nio på morgonen och fem på eftermiddagen är ingen hit, min mage blåste upp som en ballong efter macka, kaffe och muffins… aj aj) och fika med Isabelle så drog jag och tränade. Mamma ringde när jag var på väg ut:

Mamma: Hej lilla gumman, vad gör du?
Jag: Har precis tränat och ska hem.
Mamma: Usch i detta ruskvädret?
Jag: Vadå regnar det eller?
Mamma: Det ÖSER ner ska jag tala om för dig. Du cyklar väl inte?
Jag: Jo…
Mamma: Ska du inte ta bussen?
Jag: Två hållplatser? Känns lite onödigt.
Mamma: Ja men du kan ju komma hit annars och sova över!
Jag: Mamma, det tar 5 minuter hem för mig. Det ska nog gå bra. 
Mamma: Men jag bor ju alldeles brevid.
Jag: Jo fast vi bor knappt 10 min gångväg från varandra, det lär inte vara så stor skillnad.
Mamma: Jaja, men det kunde ju varit mysigt.
Jag: Mmm…

Är era mammor likadana? Min har nog inte riktigt accepterat att jag blev vuxen för sådär 8 år sedan och ska helst fråga om jag klarar av att göra de mest enkla sakerna som att ta rätt busslinje i den stad jag åkt buss på egen hand i 17 år.
Men trots hennes tjat och underskattande av min förmåga så har jag henne att tacka för så många bra egenskaper. Dessutom har hon alltid funnits där och kommer alltid göra det. Det får jag inte glömma. Min kära lilla mamma som gör i princip vad som helst för sina barn. Och jag älskar henne för det.