Kollektiv vs. att bo ensam

Jag unnade mig sovmorgon i morse och sov till nio, sen snoozade jag till tjugo över. I vanliga fall så ställer jag klockan på 7.30-8.00, men måndagar är sällan min vän så då är jag lite snällare mot mig själv. Det var faktiskt lite skönare att sova kvar här. Jag tror nästan att jag känt mig lite ensam att bo för mig själv sedan jag kom hem från Sydafrika. Jag delade ju hus med flera andra och var alltid van vid att ha folk omkring mig. Mest av allt ville jag då ha mitt eget space och längtade hem till lägenheten men det är som att tiden i kollektiv har fått mig att uppskatta att dela vardagen med andra, i alla fall någon gång då och då. I Sydafrika hade jag alltid någon att snacka med om livet och annat intressant, någon att ta sällskap med till mataffären eller laga middag med.

Det är ingenting jag reflekterat över sedan jag kom hem men det är klart att det blir konstigt att först bo med andra i fem månader och sedan komma hem till ett väldigt individualistiskt samhälle där mina vänner har alla dagar i veckan bokade med jobb, träning, fritidsaktiviteter, mys med pojkvänner, barn att ta hand om. Det är verkligen skillnad på det sociala om man jämför Sydafrika med Sverige för där är det normalt att alltid umgås med andra, medan vi svenskar är mer självständiga. Sydafrikaner är tvärtom. Varje kväll i veckan är det någon som bjuder in till braai, utflykter tillsammans med vänner, hikes, middagar mitt i veckan, poolhäng, strandhäng, barhäng… alla umgås JÄMT. Har man barn så tar man med dem. Efter ett tag tyckte jag att det var lite påfrestande att det alltid var folk hemma och blev så trött på den automatiska frågan ”Hey, how are you?” när jag inte orkade prata. Nu saknar jag det. Inte att jag skulle vilja bo på det viset igen. Jag är så tacksam för min lägenhet och att bo för mig själv igen, men det var mysigt att snicksnacka i köket på söndagsmorgonen.

Pappa och Ewa är iväg och spelar golf. Själv ska jag ringa några samtal, duscha och sedan bege mig mot Malmö.