Lesson learned

Jag satt och tittade på bilderna från resan precis. Även om det var en bra resa på många sätt så kan jag känna såhär i efterhand att inte borde ha åkt. Jag vet, man ska inte ångra saker och det är ingen mening att älta det som varit, men samtidigt känner jag mig lite besviken på mig själv att jag inte gick på magkänslan. Något sa mig: ”Åk inte. Det kommer inte bli så som du vill ha. Det är en för lång resa.”. Så var det när jag åkte till Rom med Lucie för vi hade helt olika preferenser. Men så sa andra ”Jo, åk! Det kommer bli en fantastisk resa!”. Jo, visst var det otroligt många platser som jag fick se men många gånger kändes det som att de andra såg det som att det hela tiden skulle vara enligt deras planering och efter deras premisser. Jag ville till exempel åka längs med Garden Route, men de ville hellre åka i inlandet. Sedan var ingen av de andra intresserade av att ta bilder och så fort jag ville fota så hade vi bråttom iväg. Fotograferingen är halva nöjet för mig under en resa. När de dessutom fler än fem gånger gärna pikade mig för mina dåliga egenskaper och negativa sidor så blev det för mycket. Såklart sa de det på ett skämtsamt vis och jag har självdistans men när jag har spenderat ett år med att klanka ner på mig själv och bygga upp min självkänsla från botten orkade jag till slut inte ta det med lättsamhet.

Det var särskilt en av dem som var väldigt… ehm… bossig. Ni vet, lillgammal, tror sig veta det mesta om sådant hon inte vet någonting om. En person som aldrig varit i ett förhållande men ändå är en relationsguru. Inte så himla ödmjuk och lite smått besatt av sin egen person. Om det är någonting jag inte klarar av så är det folk som tror sig veta bättre än andra. Som talar om för någon som är 7 år äldre om hur den personen är (vi hade då träffats två gånger innan resan och rest ihop i tre dagar…) och tror sig veta exakt hur en person är som hon inte ens känner. Orkade inte ens kommentera eller diskutera till slut. Jag bara bet mig i läppen och lät de babbla på om deras analyser och ”bättre vetande”. Vid ett tillfälle ville jag åka förbi ett köpcentrum för att köpa en grej och när hon då (de hade dagen innan varit iväg en hel dag med bilen på olika ärenden och bland annat till ett köpcentrum utan att fråga om jag ville med, fastän de visste att jag behövde flera grejer) fick jag nog. ”Vi var på ett köpcentrum igår, idag hinner vi inte”. Då rann bägaren över så jag svarade ”Ja men om jag hade vetat att ni skulle till ett köpcenter så hade jag kunnat följa med då. Jag är med på denna resan jag också och har betalat lika mycket för den”. För att inte tala om att samma person tappade bort min bärbara hårddisk utan att ens erbjuda sig att ersätta den. Hon sa bara nonchalant att ”hon inte kunde hitta den”. Sedan det där att jag inte var lika ”backpacker-berest” som de var, som de gärna skojade om. Nej det var jag inte men jag pikade inte dem för att de inte visste hur de skulle bete sig på en finare restaurang.

Vid flera tillfällen kände jag bara att jag längtade efter att umgås med likar. Personer på min nivå, och med samma livserfarenheter. Kan ju ha haft att göra med att en av dem var 8 år yngre än jag, och de andra två 7 år yngre. Det är absolut inget fel med att vara yngre än vad jag är men de är samtidigt på en plats i livet som jag redan på sätt och vis passerat. Låter jag dryg nu? Jag vet ju att några av er som läser är omkring den åldern men ändå känns ni – med min syster som är 25 år – så himla mycket mer insiktsfulla och ödmjuka.

När jag tänker efter hur mycket resan kostat och att jag vid flera tillfällen önskade innerligt att jag var där med någon av mina nära vänner eller med min syster så kommer ångesten lite. Jag kände mig ärligt talat inte helt bekväm med sällskapet för de fick mig att känna osäkerhet och som att jag var helt tafatt. Det är synd egentligen men nu nu vet jag ju det. Never doing that again. Jag mådde egentligen som bäst när jag bodde ensam på ett annat hostel i Ballito (för att de andra två ville bo kar på ett hostel som låg precis vid två nattklubbar = ingen sömn alls) och hängde med de som bodde där. Då kände jag mig fri, glad, avslappnad och bekväm på ett helt annat sätt. Trots att jag bodde i ett dorm med fem okända personer (de var så jäkla roliga dock!). Nästa gång ska jag resa ensam, eller med en person och som jag känner väl.

Faktum är att ett av mina nyårslöften ska bli att sluta göra saker jag egentligen inte har lust med. Att undvika människor som får mig det att suga i magen av ångest och som tar min energi. Kanske blev allt bara fel för att de dessutom kände varandra sedan innan. Jag vet i alla fall att jag lärt mig en massa under denna resan. Att jag nu kan kanalisera bort de där tankarna och sätta allt i ett annat perspektiv. Att det handlar inte om mig, utan om andra. De är som de är och jag behöver egentligen inte bry mig om vad de tycker och tänker.

Jag är i alla fall glad över att jag har lärt känna så många härliga personer här också. Som till exempel Josefin som tyvärr bara är här i fem veckor. En sådan där person som jag är helt bekväm med. Som ger energi. Synd bara att hon åker hem till Stockholm om en vecka.. De jag bor ihop med nu är också riktigt schyssta och roliga. Enkla människor.

Annars då? Jag har lyckats börja året med att få en kille att bli störtförälskad i mig. Haha! Ja, det är helt sant. Vi var vänner först och bodde i samma hus ett par veckor och sedan blev det en nyårskyss. Ni vet, got a little carried away. Dagen efter bekände han sin kärlek till mig. Tyvärr kände jag inte riktigt samma så jag var tvungen att avsluta det hela när han började planera för vår närmsta framtid och allt vi skulle hitta på. Jag kände mig hemsk men det hade nog varit värre att spela med och uppmuntra honom till någonting som bara hade slutat i kaos.

Usch vilket gnälligt klagoinlägg detta blev. Orkade ni läsa genom hela denna novellen? Jag behövde skriva av mig och av förklarliga anledningar så kan jag inte skriva om sådant här i ett öppet inlägg.

Jag trivs i alla fall bättre här nu och allt blev så mycket lättare efter att jag fick flytta. Jag är lite avundsjuk på snön där hemma men i övrigt så är livet ganska bra. Om jag kommer bo här i ett helt år vet jag inte, men jag vill inte längre hem. Min kompis Linda och hennes Pierre ska gifta sig sista helgen i april och då kommer jag i alla fall åka hem, även om det bara är för några veckor eller en månad. Bröllopet kommer vara på Franska Rivieran i St Maxime. Need I say more? Haha! No way att jag missar det. Funderar på att köra några dagar där nere, sen ta tåget upp till Paris för några dagar och sedan flyga till Köpenhamn därifrån. Möta våren i Europa när det börjar bli kallt här. Bra plan indeed. Det är ett tag till dess men att ha det att se fram emot känns underbart.

Hur mår ni? Jag hoppas att ni haft det bra över jul och nyår.