Life is too good

Spanien 2006. Om typ 3 veckor får jag gå på en varm strand och glassa i solen! 🙂

Jag måste ju berätta om min sommar. Alltså det är nästan lite för bra för att vara sant.

Den 1:a juli åker jag med den nya familjen till Avignon, det är en stad nästan vid Franska rivieran(vilket på franska heter Côte d’Azur = den azurblå kusten), i provinsen Provence. Hur länge vi ska vara där vet jag inte riktigt. Men efter det blir det Italien, Geneve och dessutom ska vi till St Tropez, där vi ska bo hos någon miljonär, som är en vän till familjen och som har en båt(gissar på en jacht av något slag) och jättestort hus. I vilken ordning vi ska överallt vet jag inte riktigt, men i vilket fall så vet jag inte om jag kommer kunna blogga. Ska höra med Marie om det är lönt att jag tar med mig min dator, annars får jag blogga när det finns tillfälle. Tur jag får en fransk mobil snart så jag iafl kan prata med mamsen och papsen ibland.

Iafl så måste jag snart börja planera vad jag ska ha med mig. Måste ju ha packning med för typ 1 ½ månad. Marie bara "ta med en liten väska, det räcker". Ööh? Jo men tjena… hon känner ju liksom inte mig. Little Miss Overweight. 😛

Jag var föresten där i lördags. Träffade de små söta barnen Livia och Falco. De var verkligen jättegulliga, och fulla av energi och starka personligheter. De blir nog a hand full, hihi. Får vara strikt och bestämd från början tror jag. 😉 
Även Marie’s syster med dotter var där. En 13-åring som typ var lika bra på engelska som jag…! Och Livia är 9 och pratar väldigt bra för att vara så liten. Men de går i en Ecole Bilangue, som det kallas. De läser på två språk. Skönt ändå, att de kan lite engelska. Falco kan bara några ord engelska men han är ju bara 4,5.
Äldsta sonen(Marie är omgift och har två vuxna barn också) Auguste pratar riktigt bra engelska också. Typ som jag. Men det är de rika som gör det oftast. Inte alltid dock, men ofta. Hur som helst så verkar hela familjen väldigt bra. Har inte träffat den äldsta dottern, men Auguste var riktigt trevlig när jag träffade honom för några veckor sedan.

Det blir min första solsemester på 3 år och jag har aldrig varit i Italien förut, så det ska bli väldigt spännande. Såklart är jag barnens barnflicka, så det är ju inte bara semester, men eftersom föräldrarna är med så blir det inte samma sak.

Förstår ni varför jag nästan tror att det är för bra för att vara sant? Life is too good! 😉