Lite mer om saknad

Knappt fem dygn kvar. Jag längtar…

Bara för att poängtera i förra inlägget, så ingen tar det på fel sätt. Det är inte fel att sakna sin pojkvän/flickvän efter 2 dagar, som jag skrev: Det är då det är svårast. Att sakna är positivt för jag menar då vet ni ju att det ni har är starkt. Sen om man är van att ha personen där jämt så blir det ju märkligt när personen helt plötsligt inte ligger brevid när ni ska sova. För mig var det svårast efter sommaren när vi spenderat all tid ihop under två och en halv månads tid och sen åkte han tillbaka till Paris och jag började en vardag här. Ensam. Jag grät en massa de första dagarna. Det gör jag alltid när jag kommer tillbaka från Paris eller var vi nu setts sist.

Men att längta är inte farligt. Det är hälsosamt. Det jag menade med ”irriterad”(för det verkade kanske som att jag var en oförstående person) var att, tänk så bra ni har det. Ni får längta lite i några dagar och sen träffas ni igen. En i min klass, hennes barns pappa bor i NY och de ses varannan månad. Där kan man snacka om jobbigt.

Kanske är jag lite härdad också. Min pappa reste mycket i jobbet när jag var liten och ibland kunde han vara borta 3-4 veckor. Jag brukade ligga i min säng och mamma satt brevid, så sjöng vi ”Pappa kom hem, för jag längtar efter dig”(någon som minns den sången?). Det var tufft vissa gånger. Jag grät och avundades alla kompisar som hade sin pappa där jämt. Men det gjorde också att jag aldrig tog min pappa för givet. Det var så det var helt enkelt och jag fick acceptera det.
Kanske är det också därför jag klarar att vara ifrån Christophe. För jag vet att det går.

Den dagen vi bor i samma stad och någon av oss åker bort i 3 dagar så kommer jag inte klaga, men jag kommer sakna.