Livet från den ljusa sidan

Sandra vid Invalides med sin fina kappa.

På vägen till metron trängde solen nästan genom molnen. Jag försöker se saker från den positiva sidan och inte hänga upp mig. Man lär sig av livet och sina misstag, som tur är.

Ibland undrar jag om jag har någon förbannelse över mig, eller om jag bara är dömd till otur i evighet. Idag hände någonting riktigt tråkigt som nästan förstörde resten av min vecka. Eller på ett sätt gjorde det verkligen det, men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: Det kunde varit värre. Jag har det jag behöver och de jag älskar och bryr mig om finns där för mig och mår bra. Ändå kan vissa händelser göra att livet känns skit.

Som tur var hade jag en fin vän som fick mig att (någorlunda) glömma det jobbiga. Sandra tröstade, lyssnade tålmodigt och piggade upp mig genom att bjuda på kaffe och pain au chocolat. Hon hade dessutom köpt med godsaker och nödvändigheter till mig från Sverige.
Tack min vän, du ska veta att det betydde mycket att ha dig där!

Nu ska jag ta en dusch, äta en sen lunch och sen möta Linda. Hon ville till Abercombie&Fitch och jag följer med som sällskap och smakråd (ingen mer shopping nu resten av månaden för min del!).

Ps, mötet i morse gick bra. Man ska inte ropa hej innan man är över ån, men vinka kan man kanske göra? Åh vad jag håller alla tummar och tår nu!