Livets berg- och dalbana

Min start på helgen har varit lite av en emotionell berg- och dalbana. I fredags på jobbet bröt jag ihop totalt efter att en kollega hade betett sig väldigt respektlöst emot mig. Jag stod upp för mig själv och ifrågasatte hennes nedlåtande ton men hade svårt för att inte ta åt mig. Så jag blev ledsen och när jag strax efteråt gick ut på skolgården kände jag gråten i halsen. Jag försökte dölja tårarna som hejdlöst föll ner för kinderna när jag stod på skolgården i mina nya solglasögon och försökte låtsas som att allt var som vanligt. Till slut blev det jobbigt att hejda gråten så jag gick in och när jag passerade klassrummet där min kollega som jag jobbar närmast med befann sig, kallade hon in mig och frågade hur det var fatt. Då brast det totalt och mellan snyftningarna fick jag fram att jag inte mådde så bra. Hon hade haft det på känn och frågade om läkarbesöket jag varit på i veckan hade med det att göra. Hon tröstade, peppade och sa att jag inte skulle ta den andra kollegans beteende emot mig personligt. Jag är så tacksam för henne och att jobba med någon som visar förståelse även fast hon inte har egen erfarenhet av det jag gått genom.

Jag har känt mig orimligt trött senaste tiden och det har väl varit för att jag kämpat så med att hålla huvudet ovanför vattenytan. Le, skratta och vara positiv. Ta emot respektlösa och uppkäftiga kommentarer från elever. Komma upp ur sängen på morgonen och orka vara social från morgon till kväll. När jag samtidigt sovit dåligt, inte haft så mycket aptit, fått hjärtklappningar av höga ljudvolymer, haft dålig självkänsla och inte känt mig omotiverad. Det har tagit så mycket energi från mig att hålla fasaden uppe att luften till slut gick ur mig. Häromdagen satt jag i skolmatsalen och blev så fruktansvärt stressad av den höga ljudnivån. Ungar som sitter och tjafsar med varandra, gnäller och klagar på maten. Då fick jag sådan lust att skrika rakt ut ”Kan ni inte bara hålla käften era bortskämda snorungar?!!”. Jag kan se deras storögda fågelholk-miner framför mig medan de chockat tänker; ”Oj, nu har fröken Christine blivit koko i bollen”. Det gjorde jag såklart inte, men jag var inte långt ifrån att göra det.

Den andra kollegans otrevliga beteenden var liksom bara toppen av isberget. Min kollega föreslog att jag skulle ta en stund till att samla mig och efter en stund så gick jag ner till mellanmålet, i förhoppning om att spåren efter tårfloderna inte syntes alltför mycket.
”Christine, du är JÄTTE-röd i ansiktet” säger en elev när hon ser mitt rödflammiga ansikte (jag såg ju sen att mina ögon var alldeles röda) och då önskar jag att jag bara hade gått hem i stället. ”Ja. Det är jag.”, är det enda jag får ur mig medan jag tänker ”Lär dig de sociala koderna för tusan!”. Inser där och då att jag inte klarar av att vara bland folk, meddelar det till min kollega och bryter ihop så fort jag kommit upp och öppnat dörren till arbetsrummet. Jag känner hur panikångesten ligger där och pyser men lyckas avvärja det med hjälp av djupa andetag. Efter ett tag så känns det bättre och jag tillbringar den sista timmen med att räkna ner minuterna. När jag gick hem halv fem så åkte jag raka vägen hem, med ett stopp på ICA för att köpa allt gott jag kunde komma på och tillbringade kvällen i sängen framför Netflix. Jag tror inte att jag har gråtit så mycket på flera månader som jag gjorde från fredag eftermiddag till lördag förmiddag när jag såg de sista 45 minuterna av filmen Wonder. Den var så bra och så fin. Jag vaknade även av meddelanden från vänner och familj efter att jag lagt upp ett ganska blottande inlägg på Instagram. Det gjorde mig varm i hjärtat.

Nu är det self-care som är prio ett. I samband med att jag ringde vårdcentralen för att förnya receptet på mina antidepressiva tabletter så berättade jag för sjuksköterskan om hur jag mått senaste tiden och hon bokade in mig hos deras psykiatriker. Han föreslog att jag skulle börja gå hos samma psykolog igen som jag gick hos för 1,5 år sedan samt höja dosen på medicinen. Jag har inte ökat dosen ännu för jag vill vänta och se om en veckas vila och paus från sådant som stressar gör en positiv skillnad. Jag tänker börja med att göra en detox från sociala medier och bygga upp självkänslan med träning. Vi får se om det kan få mig på rätt köl igen. Jag är glad för att jag är stark nog att göra någonting åt det. Eftersom att jag redan varit nere i den mörka dalen och kämpat mig upp för berget ett par gånger så vet jag att det kan bli bättre. Jag måste bara tro på mig själv. Tro på att det blir bättre.