Ljuset vi alla längtat efter

Ju mer tiden går förbi, desto högre verkar tröskeln att skriva ihop ett blogginlägg bli. Där tog inspirationen för en text i rim slut för den som hoppades på det. Kanske har ni mest hoppats på ett livstecken från mig? Jag lever och frodas. Vissa dagar med motivation, andra dagar… not so much.

Början på 2022 var inte så bra som jag hade önskat. På grund av en lång ångest-skov har inte orken funnits där vilket gjort att februari liksom bara utvecklingslöst sprang förbi mig. Emellanåt har jag varit väldigt känslig och ledsen utan att egentligen veta varför, men jag gissar att en lätt vinterdepression bubblat där under ytan, som enligt min psykolog nog främst varit följden av en utmattning.
För ett par veckor sedan såg jag Schindler’s List för första gången och grät som ett litet barn i en kvart efteråt. Jag gråter lätt till filmer både när det är sorgligt och lyckligt, men det är sällan jag storgråter sådär. M visste inte riktigt hur han skulle hantera den ändlösa strömmen av tårar när jag låg på hans mage i soffan och snyftande försökte förklara hur hela mitt väsen led med människorna i filmen. Jag blev så himla påverkad av den. Några dagar senare kom mensen och då bara ”well, that makes sense now”. Bara för att bli helt på det klara med vad som står till i min kropp och hjärna har jag bokat in alla typer av läkarbesök för att hitta en lösning på problemet. Livet är för kort och värdefullt för att slösas bort i en negativ spiral.

På tal om psykologen så har jag hunnit gå hos henne i över en månad och har en stående tid varje vecka. Efter några omgångar KBT testar jag nu PDT (Psykodynamisk Terapi) vilken går mer in på djupet av relationen till sig själv och relationen till personer i ens närhet. Mestadels för att skapa en bättre förståelse och insikt i tidigare upplevelser och händelser i livet som triggar vissa rädslor och (inre/yttre) konflikter för att sedan kunna bearbeta dem. Det är fint att veta att varje tisdag förmiddag ska jag få prata av mig med någon som får betalt för att lyssna. Hon är väldigt lugn och inlyssnande, ger mig tid att sätta ord på mina känslor men kommer med utmanande frågeställningar som får mig att tänka i banor jag inte tidigare gjort. Jag har tampats med låg självkänsla sedan jag var barn och även stora svårigheter att känna tillit till mig själv såväl som och andra, så jag hoppas få bukt på det nu.

Såhär står det på Socialstyrelsens hemsida om PDT:

Psykodynamisk Terapi

Grundtanken är att människan har ett omedvetet inre liv som huvudsakligen formats av nära och viktiga relationer under uppväxten, och att relationer och anknytningen till andra fortsätter att vägleda under livet. Omedvetna försvar mot störande känslor, rädslor och inre konflikter leder till psykiska symtom och begränsningar. Ordet ”dynamisk” betonar att individers inre liv på så vis kan vara mer eller mindre i balans.

Min psykiska ohälsa det senaste året (som delvis även varit pga kemisk obalans till följd av nedtrappning av antidepp och fel sorts p-piller) har emellanåt skapat onödiga konflikter i mitt förhållande, och eftersom att M är bland topp tre av mitt livs bästa inslag, vill jag se till att skapa bra förutsättningar för vår framtida relation. Särskilt då vi i grund och botten är väldigt bra för varandra. Depression och ångest kan verkligen röra till det i alla relationer, särskilt den egna. När känslorna tar över så mycket att den logiska sidan av hjärnan överskuggas blir det svårt att ta rationella beslut. I stället för att rannsaka mig själv, jobba med min egen personutveckling och acceptera mina brister börjar jag leta fel i relationen till min partner. Samtidigt är jag så hjärntrött jag inte kan sätta ord på mina känslor vilket blir svårt för den andra att bemöta.

Sedan en vecka känns livet mycket lättare. Det finns en hoppfullhet i mig som jag inte känt på länge vilket reflekteras i vår relation. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att det kommande säsongsskiftet är en bidragande faktor för jag mår så mycket bättre så fort vinterhalvåret går mot sitt slut. Solen står högre upp på himlen om dagarna och vårfåglarna har återvänt till norra delen av halvklotet. Snart behöver vi inte längre ta några D-vitamintabletter. Bara det är värt att glädjas över. Om två veckor flyger jag upp till Oslo och så har M och jag roliga planer för olika resor framöver. Dessutom skrev jag precis in mig på körskolan. Jag satte som mål att ta det där förbannade körkortet under 2022 och tack vare M, som är en av de mest målmedvetna och peppande personerna jag känner, har jag nu gjort slag i saken.

Jag vill verkligen lägga mer tid på att skriva här inne också för bloggen är mitt andningshål och min energikälla. Det är kanske bättre att skriva lite och ofta än mycket och sällan för till slut känner jag mig bara överväldigad och stressad av att ha så mycket att ta igen. ”Nu har jag inte skrivit på flera veckor, var ska jag börja?”, tänker jag och så struntar jag i det.

Efter att jag kirrade 20 körlektioner som bokades in direkt satte jag mig på Östra Kaffebaren för en cappuccino och macka. Det var mitt standardkafé tidigare men så bytte jag stadsdel så nu är jag aldrig här längre. Tur att körskolan ligger på Värnhem för då kan jag passa på att fika här ibland, hehe.

Nu ska jag gå ut i den friska luften. Klimatet den här tiden på året när det bara blåser och temperaturen går upp och ner som en jojo är inte direkt älskvärt för min hy, men att känna värmande solstrålar för första gången sedan veckan i Spanien i början av december är som en kostnadsfri terapisession för kropp och själ.
Jag återkommer i morgon med en update på vad jag haft för mig sedan sist vi hördes. Jag har en massa bilder som ännu inte får se bloggens ljus.

Jag hoppas att du som läser får en superfin torsdag oavsett dagsform. KRAM <3