Long time no see

Hej på er!

Det var ett tag sedan jag skrev här. Om jag ska vara ärlig så har motivationen till att skriva inte funnits där alls. Jag har inte mått bra mentalt till och från i flera veckor nu och jag har börjat fundera över framtiden. Jag tycker om Kapstaden, men jag vill inte bo här under dessa omständigheter. Jag har haft problem med hälsan sedan jag kom hit i princip och fått två ångestattacker på grund av arbets- och bostadssituationen som orsakar en massa stress hos mig.

Jag ville så gärna detta och var nog så desperat att lämna Sverige att jag ignorerade alla varningstecken. Jag kände redan innan jag åkte att jag tvivlade över om jobbet var någonting för mig. Jag var bara för osäker i mig själv och mina principer att jag accepterade läget, även fast det inte kändes helt rätt i magen. Eller det kändes rätt på ett vis, men jag visste att omständigheterna skulle bli ett problem. Jag är trött på att bo med sju andra personer till exempel. Inte för att jag har någonting emot dem. De är alla trevliga och vi kommer överens, men det här att någon alltid är där när man vaknar på morgonen. Att golvet i badrummet alltid är blött för att någon/några inte vet hur man torkar av sig innan man stiger ur duschen, att företaget jag jobbar för inte skaffar en till kyl så att vi är 8 personer som måste dela på ett kylskåp, att jag vaknar tidigt när folk pratar för att mitt rum ligger precis vid baksidan av huset eller att jag bor i en liten skolåda som ger mig flashbacks till en tid i Paris jag känner att jag lämnat för länge sedan.

Jobbet då. Ja ni. Jag vet knappt vad jag ska säga. Det finns ingen sammanhållning alls och hälften av de jag jobbar med är iq-befriade och har ingen aning om hur man jobbar på ett riktigt företag. Vår nya manager som skulle få ordning på saker och ting är aldrig närvarande för han sitter alltid på det andra kontoret. Det finns inga pengar till att faktiskt göra saker så vi sitter på våra arslen 8 timmar om dagen och försöker räkna ut hur vi ska styra upp saker och ting. Min chef har konstiga idéer som knappt är genomförbara och när vi själva kommer med idéer så är de inte bra nog. Jag är dessutom överkvalificerad för jobbet jag gör så jag börjar känna mig ganska uttråkad, särskilt när jag inte ens har lust att göra det jag gör. De har dessutom tagit in en HR-praktikant. Problemet är bara att vi inte har någon HR-avdelning så den stackars tjejen, som är 22 år, har blivit satt för att bygga upp en hel HR-avdelning. Hon funderar för övrigt på att byta till en annan praktikplats. Jag klandrar henne inte.

Förra måndagen mådde jag ganska kasst, på grund av en historia som jag ska berätta om en annan gång men det involverar ett asshole till kille som jag dejtade ett tag, och frågade då om jag kunde jobba hemifrån. Fick svar från min chef – Moses 1 – att det var ok. Sedan får jag ett argt meddelande från vår nya manager (han som aldrig är närvarande och typ inte vet vad jag och Erica ens sysslar med) och vår konversation var inte så himla normal. Jag la först in den här men då valde tydligen bloglovin at lägga upp en av bilderna på vår whatsapp-konversation. Så jag fick ta bort det.

Så jag lägger in det i text i stället:

Han: ”You have requested to work from home on several different occasions and I can’t continue to accommodate this. Obviously you have elected to stay home this morning while others like Carolina persist in the office on good days and bad. This is unfair. When do you expect to be ready to come back to the office?”

Jag: ”I wrote to Moses who said it was ok”

Han: ”That’s not my issue at all. It’s the frequency with which it is happening. I think we need to have a frank discussion about whether this is working out before we sign any contracts. I don’t think the idea of having staff who frequently request to work from home etc is acceptable nor does it lend itself to working in a disciplined and productive manner.”

Jag: ”I was sick on that occasion when I asked to work from home/took a sick day, for two weeks I was having stomach cramps and diarrhea on and off. I didn’t feel like sitting at an office having to run to the toilet, spreading germs. On top of that I was asked to move on the first day when I was cold sweating because I wasn’t feeling well. For me THAT’S unacceptable. I received bad news last night and just need a day to myself.”

Han: ”This is my point Christine. We all receive bad news from time to time but unfortunately you have to attend work. I have now taken the decision to stop entertaining any requests to work from home because it is not working out. We have a place of business where we operate from and if you can decide in which days you want to work from there depending on your personal circumstances it simply won’t work.”

Jag: ”I know that, but I am not feeling well. We have no idea who to address in any staff matters. So I wrote both of you, and Moses answered me that it was ok. And considering I worked in the weekend with social media and use my own personal computer I really don’t think it’s fair to give me a hard time for asking to work from home.

Han: ”My honest opinion is that your relationship with Southern Ambition isn’t working out and we should consider either terminating it or somehow reevaluating it seriously. I’m going to arrange a meeting to discuss this but in my opinion this isn’t working out for either yourself or the company and we need a final solution to this ASAP.”

Nästa dag hörde jag ingenting från honom och gick till jobbet som vanligt, utan att veta vad som skulle hända. Han kom inte till kontoret förrän sent på eftermiddagen och då fick JAG be honom om att få prata. Det kan ju tilläggas att han för några veckor sedan sa att vi inte skulle behöva sitta på kontoret och att han planerade en mer flexibel arbetsmiljö där vi kunde jobba hemifrån. Haha! Alltså.

När vi väl sätter oss ner så börjar han prata till mig på ett väldigt bryskt vis. Typ talar om för mig hur saker och ting ska vara, utan att ens lyssna på mig. Plus att han pratar om ”you and Erica”, som för övrigt inte ens var där utan hade fått ledigt den veckan för att hennes syster var på besök. Sjukt oprofessionellt att prata om en annan anställd som inte är där för att försvara sig. Jämför mig ännu en gång med Carolina (som inte direkt är en mönsteranställd, men det vet ju inte de och jag tänker inte sjunka till den nivån att jag skvallrar) och säger att jag har en taskig attityd och inte verkar bry mig. När jag väl får en syl i vädret så förklarar jag att jag kämpar med en depression som inte vill ge med sig och att det är just FÖR ATT jag bryr mig om det jag gör som jag mår så förbannat dåligt. Hade jag inte brytt mig så hade jag inte haft ångest för att det inte känns som att jag orkar prestera fullt ut. Här vet de ju knappt vad en depression är så han blev ju helt ställd. Vände totalt och började prata om att de behöver göra allt för att hjälpa mig, bla bla bla. Kan tilläggas att Moses 1 inte höll med honom om att jag och Erica (hela grejen är ju så skrattretande, som att vi är två barn på dagis som varit busiga) borde avskedas, och det var ju i alla fall positivt, haha.

Efter det mötet har vi knappt pratat och jag skiftar från dag till dag hur jag ska göra. Jag vill inte lämna och känna att jag inte slutfört det jag började med. Nu ska vi snart lansera bloggen men ingenting är ju klart för de fortsätter lägga till grejer. De har knappt koll på vilka priser de ska sätta och Moses 1 ber Erica göra sådant som tillhör mitt jobb.

Dessutom får vi aldrig lön i tid, vi jobbar alla på våra privata datorer (så varför tusan får vi inte mer flexibilitet?), de skiter i att de får dåligt rykte pga missnöjda klienter och det finns ingen struktur whatsoever. Vi får aldrig information om vad som händer och möten skjuts upp gång eller gång. I förrgår skulle HR-praktikanten, Myrte, ha möte med Moses 2 kl 10 på morgonen. Han kom till slut vid typ halv ett.

Idag fick vi jobba hemifrån eftersom att det är en vattenläcka på kontoret så jag sitter på min säng. Internet är dåligt som vanligt, min mage är svullen och jag känner som att jag bara skjuter upp det oundvikliga: att säga upp mig. Jag vill ge det mer tid, men samtidigt, hur mycket tid ska jag behöva ge det innan jag bryts ner totalt?

Jag har en biljett bokad till Nice den 26 april, med en ursprunglig plan att åka hem på semester. Nu lutar det mer och mer till att boka om den och resa hem tidigare. Även Erica är på samma spår. Jag har inte några nära vänner här och börjar saknar alldeles för mycket hemma. Mina vänner, min lägenhet, min familj, en ekonomi att faktiskt göra roliga saker (något min dåliga lön inte tillåter, plus att jag måste lägga pengar på Uber varje gång jag ska åka in till stan och åka hem efter mörkrets inbrott), frihet… Plus att det inte känns som någon mening att åka hem för några veckor, och sedan åka tillbaka hit när det är vinter här och komma hem till Sverige i november.

Men så kommer det där stora antiklimaxet… Kommer jag ångra mig om jag lämnar Kapstaden? Hur hade DU gjort?

Det blev ett långt inlägg. Orkar ni läsa allt? Jag känner som att jag bara bajsar ut allt jag inte skrivit om på flera veckor. Haha! Fick höra från mamma att min pappa tycker att jag klagar för mycket i bloggen (inte här då alltså). Så jag var tvungen att läsa genom de senaste inläggen och tycker faktiskt att jag varit förhållandevis positiv med tanke på hur jag EGENTLIGEN har mått. Jag tycker att han kan ringa och fråga hur det är med mig i stället för att dra förutfattade meningar om saker och ting. Eller sluta läsa bloggen.

Jag är ganska irriterad just nu och efter att ha brytt mig så himla mycket senaste tiden om vad kreti och pleti tycker, så känner jag bara: I’m gonna stop giving a fuck. Eller det kommer jag ju inte, för sådan är inte jag. Men det är värt ett försök i alla fall.