Lördagstankar
Jag skrev precis ett inlägg om min ugn. Sedan skrattade jag lite för mig själv och insåg att det nog inte var ett särskilt intressant blogginlägg. Om att jag brände min müsli. Vilket i-landsproblem. Sedan tänkte jag på boken jag läser – Livet efter dig (som jag för övrigt hållt på med sedan innan jag flyttade från Paris… dags att läsa ut den kanske?). Jag tänkte på killen i boken som är totalförlamad från bröstet ner. På tjejens familj som kämpar för att få det att gå runt. Jag tänker på mig själv som har en fullt fungerande kropp och en uppväxt där jag inte tvingades lägga mina studier på hyllan för att försörja mina föräldrar. På att jag har ett jobb och en lön för att leva ett behagligt liv. Tänk vad vi klagar ibland? På betydelselösa saker. I stället för att bara vara tacksamma för det vi har.
Jag ser det särskilt här i Sverige, tyvärr. Nu kanske jag trampar någon på fötterna, men då får det så vara. Jag börjar bli ganska trött på att alla ska följa samma lämmeltåg och tycka samma sak för att passa in. Alla kan inte ha samma åsikter, så är det bara. Jag tycker det är skrämmande vilken dubbelmoral som pågår i det här landet, särslkilt i samband med valet. Du ska gärna vara tolerant, men kan döma ut människor på förhand utan att vilja höra vad de har att säga.
Sedan jag kom tillbaka har jag sett att många fokuserar på ungefär fyra ämnen: träning, onlineshopping, social media och inredning. Det är inget fel med det, allt är relativt här i världen, vi har inte samma möjligheter överallt och Sverige är ett rikt och utvecklat land. Även jag har de här intressena och gillar att gå till gymmet eller köpa fina saker. Men ibland kan jag bli så trött på mig själv när jag tänker ”åh, jag behöver verkligen det här” eller ”fan nu måste jag äta kyckling till middag, för andra dagen i rad”. Är det verkligen hela världen om den där nya trendiga tröjan alla pratar om är slut i webbshoppen OCH i butik? När man redan har ett perfekt hem, varför måste man då ha det ännu bättre? Är demokrati bara okej på ett håll, och är det mer accepterat att trycka ner vissa grupper via internet?
Det pratas om solidaritet i det här landet – man ska ta hand om sin nästa och visa öppenhet. Men hur många Svenssons skulle ta emot ett flyktingbarn i sitt perfekta hem med vitlaserade golv och shabby chic möbler? Hur många skänker verkligen en tanke på hur det ser ut utanför vårt perfekta Landet Lagom? Hade många varit beredda på att ge en tusenlapp i månaden av sin nettolön till en lågavlönad sömmerska i en av H&M’s fabriker i Bangladesh? Troligtvis nej. Hur många slänger iväg ett leende eller säger hej till mannen som sitter på en parkbänk med sitt liv i fyra ICA-kassar? Bara för att visa att man ser att han existerar.
Jag är inte mycket bättre själv, men jag försöker akta mig från att gapa efter mer än jag kan tugga. Jag tänker på att jag har det väldigt bra och försöker att ge mig själv en reality check när jag gnäller över petitesser. Jag känner tacksamhet och ödmjukhet inför de bekvämligheter mitt liv skänker mig. Att jag har ett jobb att gå till, en lägenhet med allt jag behöver, en familj som finns där för mig och vänner som ger livet mening.
Kanske har jag bott utomlands för länge. Jag känner att jag har en distans till samhället jag är uppväxt i, som att jag är mer kritisk till hur det ser ut. Samtidigt som jag är så himla tacksam för att ha växt upp här för att det på så många sätt är det perfekta landet att leva i. Does it make any sense?
Viktigast av allt: Vad tycker ni? (PS, ni behöver inte tycka samma som jag)
Nej, nog med filosifi och viktiga samhällsfrågor för idag från min sida.
Nu blir det gym, frisör och mysfika med Sara som är på besök från Paris. Lövly!
No Comments
Ellinor
Ååå vilket bra skrivet inlägg! Blev faktiskt lite rörd då jag tänker precis likadant! Vi är så bortskämda i det här landet & klagar alldeles för mycket på meningslösa saker. Fin blogg i övrigt 😊 Kram vännen
Karin
Kan också tycka att folk i Sverige är väldigt inskränkta och ibland kan man nästan bli lite rädd att vara för annorlunda för allt ska vara på ett specifikt sätt. Tror det var ännu värre bara för 30-40 år sedan då man inte fick vara annorlunda. Kontrasten att svenska är så rika och beresta men ändå så inskränkta på något sätt blir lite förvirrande för mig ibland. Älskar mitt land dock. Förresten vad pluggade du efter gymnasiet? Vad jobbar du med och vad jobbade du med i Paris? Var det enkelt att få jobb i Kph? Bra lön?
teruko
Tack för fina tankar, drabbas ofta av samma känsla. Ju mer man vet om världen utanför vårt land, desto mer komplicerat blir perspektivet. Medvetenheten måste ändå vara av godo, även om man samtidigt lider av sin egen passivitet…
Ida
Är just nu i USA som utbytesstudent och har varit här sen slutet av augusti. Och något som jag har insett och som har gjort mig ledsen är att jag har märkt hur jäkla steela vi svenskar är!! Varför pratar vi inte med varandra? Och va mycket alla bryr sig om hur de ser ut och hur de framstår på sociala medier?! Who cares? Här får folk verkligen ha sin egna klädstil, en del går t.o.m runt i pyjamas i high school, något som aaaaldrig skulle hända på ett svensk gymnasium! 90 % av Sveriges tonårstjejer ser ju likadana ut.. Känns som att svenskar verkligen inte kan släppa loss utan alkohol i kroppen
Anna
Tack för ett bra inlägg! Kan bara hålla med dig. Det känns som vi har lite "bara det ser bra ut utåt" mentalitet, vi donerar ju 100kr till välgörenhet väljer miljöpåsen på Ica. Det är kanske dags att gå utanför sin box och få ett annat perspektiv på saker och ting..tyvärr är det nog för bekvämt i boxen.
Linda
Åh. Detta är ett av mina "favoritämnen" om man nu kan kalla det för det. Jag håller med dig i allt du skriver och känner väl igen mig i Karins kommentar ovan. Svenskar anses så himla inne, beresta och alltid först med det senaste men samtidigt verkar en större del av befolkningen helt sakna perspektiv. Jag älskar Sverige som land men har otroligt svårt för svenskar generellt. Svenskars inställning och sätt att leva var faktiskt en ganska stor orsak till att jag ville flytta utomlands och se något annat. Här i USA där jag bor är folk otroligt pratsamma och socialt kompetenta. Man hejjar på främlingar hela tiden. Man ursäktar sig direkt om man anser sig vara till minsta besvär. Man behandlar varandra med respekt. I Sverige skiter folk i varandra. Åker du buss får den gamle, gravida eller sjuka stå upp. Alla sitter med näsan i sin telefoner för att göra den senaste statusuppdateringen på FB. Man går in i varandra utan att bry sig. I Sverige är det bara jag, jag, jag. Folk är ofantligt utseendefixerade och helt besatta av vad dom har på sig. Alla ser ut som kopior livrädda att sticka ut på alla sätt och vis. Jag anser svenskar vara trevliga när man väl lär känna dom men otroligt ängsliga. Man lever enligt mallen om att gifta sig, skaffa barn, hus och åka till Ullared två gånger om året som höjdpunkt i livet. Passar man inte in i den mallen anses man konstig.
Christine&Paris
Hahah, du sparar inte på orden 😉 Du har rätt i det mesta där. Däremot tycker jag att folk är trevliga här, om man jämför med Paris då vill säga. Jag tycker att många är väldigt öppna, men det är tyvärr mest folk som jobbar inom serviceyrken. Men det är ju ett i-land som ligger lite för långt före i utveckligen så det nästan går åt andra hållet. Lite synd.
Christine&Paris
Ja det är ju det som är problemet. Det är för bekvämt i boxen :/
Christine&Paris
Ja jag håller med. Haha, det där med alkohol är så sant. Fy jag kan kanppt hålla mig för skratt när folk använder ordet "supa"!
Christine&Paris
Ja så är det.
Christine&Paris
Tack söta 😊 Ja men vi har nog lite samma värderingar i mycket!
Christine&Paris
Ja så känns det ofta tycker jag. Jag läste en yh-utbildning – Internationell Marknadsförare och säljare i Malmö. Jobbar som Marketing coordinator för Sverige på ett rederi. I Paris jobbade jag som copywriter/översättare/kampanjkoordinator för företaget som driver Dagens App. Jag fick jobbet via kontakter så vet tyvärr inte hur det är i övrigt när man söker utifrån annaonser. Lönerna är generellt ganska bra, men man betalar ju mer i skatt.