Måndagstankar om bloggar och snällhet

Uppgivet suckar jag över att bloggarna jag läser aldrig uppdateras, eller att det är så få som faktiskt kan skriva en vettig text nuförtiden. Det mesta är antingen tillrättalagt (läs: politiskt korrekt och/eller propagerande), ytligt, tråkigt eller rent ut sagt skrivet med dålig svenska.
Sedan finns det de som levererar texter så att jag vill läsa lite åt gången bara för att få spara lite av det och inte konsumera allt på en gång. Som till exempel Elin Renck, som har ett skrivspråk utanför denna värld och som borde publicera minst två inlägg i veckan (enligt min subjektiva åsikt, but no pressure Elin) så att mitt läsbehov blir tillfredställt. Eftersom att denna snygga människan har fyra ungar kan jag dock förstå att det inte blir tid till att uppdatera bloggen så ofta.

Varför bloggar nästan ingen numera för övrigt? Det är trots allt ganska kul att läsa bloggar och jag är trött på Instagram. Sedan inser jag hur lite jag själv bidrar till underhållande bloggläsning just nu. Så här kommer ett försök till att föregå med gott exempel.

Nöjt tittade jag mig i spegeln i morse och konstaterade att jag för en gångs skull hade en bra hårdag och överlag kände mig ganska snygg, mensvecka till trots. Eftersom att mitt tunna, skandinaviska hår oftast lägger sig platt med en virvel uppe på hjässan (tycker att jag fått jobbigare och jobbigare hårvirvel de senaste åren – är det åldern?) som gör det omöjligt att styla de flesta dagar, blev jag lyrisk över att faktiskt vakna upp med lite stadga och svall. Sedan körde jag en riktigt dålig körlektion och allt självförtroende föll pladask. Glömde bort hälften av det jag lärt mig, missade enkla rutinmoment ungefär sju gånger och sista halvtimmen var jag så besviken på mig själv att jag gick därifrån gråtfärdig. Ringde M för att få lite tröst och uppmuntran men han var mitt i ett möte så när han frågade vad det var jag ville, så svalde jag klumpen i halsen och sa ”nä inget, vi kan höras sen”. Hade jag ännu närmare till tårar efter det? Kände mig som den mest ensamma lilla ärtan i världen och blinkade bort en tår. Det där med tårarna beror ju säkerligen på just att jag är mitt i lingonveckan och skulle kunna böla om jag såg musikvideon till Enrique Iglesias låt ”Hero”. Tro mig, det har redan hänt två gånger. Den är SORGLIG, okej!

Så vad gjorde jag sen då? Helst ville jag åka hem och lägga mig under täcket för att stanna där resten av dagen men visste ju att det inte skulle göra saken bättre. Därför valde jag alternativ nummer två. Jag tog mig samman, hoppade på cykeln och styrde in mot stan. Till slut hamnade jag på Ruth’s där jag beställde en kaffe och en scone. Om en måndag är för mycket av en emotionell mens-måndag gör gemene kvinna bäst i att 1) idka vardagslyx och 2) vara snäll mot själv. Det försöker jag påminna mig själv om när jag glömmer bort att kolla i backspegeln innan jag blinkar eller hålla ögonen på accelerationsfält. Vilket inte är så lätt när prestationsångest-djävulen sitter på axeln och skriker orimligt kritiska saker i ens öra. Det är då jag helst vill ge upp för att slippa misslyckas, men det tänker jag inte göra.

Nu ska jag göra lite arbetsnytta här och skriva ner dagens att göra-lista i min nya anteckningsbok.

Hoppas att du som läser får en riktigt bra dag och om den inte är det, så hoppas att morgondagen blir bättre. KRAM!