Med hjärtat kvar hos pingvinerna

Tanken var att jag skulle ta en paus från allt som får den där ångesten att smyga sig på. Finnas i nuet och koncentrera mig på det som är viktigast. I stället så är det som att ångesten i själva verket får mig att dras till det som jag egentligen borde ta en paus från. Som en slags flykt och tröst mitt i allting. Inlägget jag skrev i fredags kliar som en stickig kofta och jag raderar det. Orkar inte skriva om mig själv (trots att jag gör det nu). Jag blir liksom lite trött på mig själv. Att skriva om min vardag, om ytligheter, om mitt liv som någon slags digital version av Truman Show. Samtidigt som verkligheten händer där ute och jag knappt vet hur jag ska bete mig i den för att jag glömmer bort att allting i den digitala världen inte är verkligt.

Jag stressas av att ha allas perfekta och framgångsrika liv ”in my face”, även fast jag vet att det inte finns någonting så befängt som perfektion. Orosmoln florerar över mitt huvud för att jag inte vet vad jag ska göra av mitt liv, samtidigt som jag vet att det finns tusentals personer där ute med samma livsfrågor som jag. Jag raderar inlägg som känns utelämnande trots att jag läser andras blottande texter med beundran och respekt för deras mod. För att jag är så rädd för att bli felaktigt dömd och stämplad. Kan ni andra bloggare känna så ibland?

Egentligen är det ironiskt för en kompis sa häromdagen att hennes vänner var så avundsjuka på mitt ”fantastiska liv i Sydafrika”. Det var såklart en ovärderlig upplevelse och jag har fått se så mycket som andra inte har fått se, men det var fem månader av mitt liv som stundvis var ganska jobbiga. När jag avundsjukt kommenterade på en väns våffel-bild på Instagram så svarade hon någonting i stil med ”och jag som är avundsjuk på dig som får hänga med pingviner”. Ja, jo. Fast verkligheten ser inte alltid likadan ut som på bild. Jag tror inte på att ge en falsk fasad på sociala medier och jag skulle aldrig ljuga om hur jag mår. Just i de stunderna jag delar med mig av en fin stund, så är det oftast en fin stund, men stunden innan eller efter kanske inte är lika fin. Kanske stod jag på en tågperrong bara några timmar tidigare och kände mig likgiltig och ledsen. Kanske känner jag min vilsen och tvivelaktig. Ingen vet vad som försiggår bakom kulisserna.

Nu var inte tanken att jag skulle skriva ett sådant här öppenhjärtat inlägg, och jag sitter här och funderar över om jag ska publicera det eller ej. Det är kanske vad jag borde göra. Skriva ner mina känslor och släppa ut dem i det fria. För jag vet inte om jag ens reflekterat över det faktum att jag precis lämnat fem månader av mitt liv bakom mig. Förstår jag ens att jag för fem månader sedan ryckte upp allt jag kände till och reste till en okänd framtid? Nu har jag gjort samma sak igen. Nytt kapitel. Helt blankt och utan någon plan. Gjorde jag rätt val? Jag behöver troligtvis bearbeta det och inte naivt tro att min tid i Kapstaden är som att komma hem efter en veckas semester i Spanien. För att inte tala om att det finns många fler därute som gjort samma sak. Flyttat utomlands och sedan återvänt. Jag har gjort världens livsresa och nu är det som att den tiden bara var ett fragment av mitt 32-åriga liv.

Det känns lite tomt utan Sydafrika och allt det som varit min vardag där. Det känns som att jag har skurit ut en liten bit av hjärtat och lämnat det i Afrika. För en del av mig är kvar där fortfarande. På andra sidan jordklotet, med pingvinerna.