Minnen från den spanska sydkusten

Att två av mina föräldrar (jag har tre – mamma, pappa och bonusmamma) bor i Spanien större delen av året har nog vissa av ni läsare koll på vid det här laget. Sedan en dryg månad befinner sig pappa och Ewa åter nere på solkusten tillsammans med kolonierna av britter och övriga pensionärer från Skandinavien. Min kära far gillar att överösa mig med väderrapporter och när vi pratades vid igår meddelade han att att solen ännu värmer. Jag vet inte riktigt om jag är glad för deras skull eller väldigt bitter över att själv sitta här och titta ut genom fönstret på en gråmulen dag. Fast jo, jag unnar dem det för stackars Ewa har problem sina fötter och nu kan hon gå i sandaler året runt och pappa kan spela golf hela vintern 💙

Det är nästan ett år sedan jag var där sist. I februari tillbringade jag fem dagar där nere och även om jag såklart gärna åker dit i höst så tror jag att det får vänta tills i vår. Jag har varit där de två senaste vintrarna men då kan man inte bada och vädret kan vara ganska opålitligt. Dessutom är det inte de bästa av tider nu för att resa. Blä så tråkigt det börjar bli nu med den här jäkla pandemin.

För lite extra självplågeri satt jag igår kväll framför mitt fotobibliotek och tittade på bilder från besöket i början av året. Allt såg väldigt annorlunda ut då. Jag var i en relation som på Facebook hade definierats som ”It’s VERY complicated” och Covid-19 var bara en utrikesnyhet där borta i Asien. Nu är den där relationen blott ett minne och parentesen har blivit en världsrubrik.

Det här var sista dagen tror jag då det inte var fullt sådär behagligt väder, men sval havsbris och 14 grader i februari är bättre än blötsnö i horisontell riktning i februari.

HAV. SOL. LJUS. PALMER.

<3

Pappa och jag. Vi har typ samma frisyr här, fast jag har lite längre hår. Jag vet inte om jag anser att vi är särskilt lika faktiskt. Förutom vår gemensamma inställning till realism som andra nog skulle konkretisera som cynism, särskilt mina elever när jag ”krossar” deras drömmar om att streamer inte är ett rimligt framtidsyrke.

Husen i deras område är byggt i morisk stil och har tre våningar plus en terass på taket. Väldigt mysigt är det.

Utsikt från takterassen. Åh vad jag saknar den vyn! Ser ni Gibraltar-klippan?

Jag älskar palmer så till den grad att jag känner lycka när jag får vara nära dem.

En vanlig syn i det där hushållet. Pappa med iPaden och en kaffe, Ewa med en bok och sitt Rooibos-te. Fast ciggen har de slopat nu, tack och lov! Eller så sitter Ewa med iPaden och letr upp diverse information om något ämne vi alla påstår oss ha rätt om. Jag har oftast rätt, tycker jag. Det gör Ewa också för den delen. Att hon har rätt då vill säga. Då säger jag att hon har fel och så börjar hon frenetiskt tumma på tangentbordet igen tills hon kan motbevisa mig, eller erkänna att hon har fel. Jag saknar de två!

Såhär kul kan vi ha det när vi inte tjafsar om vem som har rätt. Jag har faktiskt ganska roliga föräldrar, även när de drar torra skämt. Här är vi under en dagsutflykt i Marbella.

Puerto de la Duquesa aka den brittiska kolonin. I hamnen sitter engelsmännen på rad, i shorts trots knappa 16 grader, och nöjt sippar på en pint med pale ale.

Själv föredrar jag en GT innan middagen och pappa dricker sin whiskey medan han koncentrerat håller ögonen på Master Chef.

Den lilla staden Sabinillas.

Gå omkring barfota på solvarma klinkerplattor <3

Du kanske förstår varför jag saknar det?

Tillbaka i verkligheten ska jag göra mig redo för att möta Madde och Chloé för en fika. Den aktiviteten är ändå lika bra som en kaffe under den spanska solen, men på ett annat sätt.