My Love-Hate Relationship
Den senaste veckan har jag saknat Paris extra mycket. Det kommer liksom i vågor. Vissa perioder tänker jag knappt på det, andra är det nästan så att det gör ont i hjärtat av längtan efter min före detta hemstad. För att inte tala om mina vänner och det sociala livet jag hade där. Människor som jag umgicks med flera dagar i veckan, men som jag nu endast träffar några gånger per år. För 6 år sedan trodde jag nog aldrig att några av mina bästa vänner en dag skulle bo 1000 mil bort.
Det finns dagar då jag kommer på mig själv att önska att jag ska hoppa på ett flyg till Paris. Stanna där några dagar, eller en vecka, bara för att leva det livet jag levde där för ett år sedan. Den vardagen som är totalt olik den jag har här och nu. Umgås med mina vänner där som alla kommer från olika delar av världen. Sitta på en uteservering på rue Montmartre i kvällssolen med ett glas vin som om det vore det mest naturliga i världen. Köpa lokal frukt från grönsakshandlaren på Avenue de Clichy, prata franska, spendera söndagseftermiddagen i Parc Monceau eller promenera runt i Marais med en glass från Pozzetto i handen.
Det som tidigare var chez moi. Samtidigt är det så mycket som jag aldrig skulle vilja flytta tillbaka till. Sådant som jag absolut inte saknar. Det är märkligt det där, att man kan både älska och hata en plats på samma gång. Det är ungefär som en destruktiv relation – man älskar passionerat och när det är dåligt så är det som att man kan känna spänningarna i luften.
Jag älskade och hatade Paris med hela mitt hjärta, men just nu minns jag bara vår kärlekshistoria.
Translation:
I’m missing Paris right now, and some days I wish I could just hop on a plane to my old hometown. Life as an ex-parisienne isn’t always easy. I miss it, but at the same time I do not want that same life again that I despised, with bad working conditions, disgusting apartments and the dysfunctional French bureaucracy. Although I daydream about sitting at a brasserie with my Paris friends, sipping on a glass of Chablis or taking a evening stroll along the Seine (I know, I never thought I would get that corny cliche).
It’s my love-hate relationship I guess.
