Några känslomässigt omtumlande dagar

De senaste dagarna har varit omtumlande emotionellt. Jag vill inte gå in på källan till det just nu men jag har kommit till en del insikter de senaste två dygnen. Även om det känns lite kämpigt så är det skönt att jag äntligen är på en plats i livet där jag vet vem jag är och vill vara. Att jag kan stå upp för det jag anser att jag är värd och sätta ner foten när jag inte blir korrekt behandlad. Det är ett stort steg för mig. För tillfället är det mycket som ligger i luften men det kommer klarna upp idag, och förhoppningsvis blir allt snart till det bättre.

Sedan jag kom tillbaka från Paris i måndag natt har jag mest hållit mig hemma, med undantag för korta promenader och besök i mataffären. Packat upp, tvättat litegrann och städat. Igår var jag på väg att gå till ett kafé och hade tagit med mig datorn för att skriva men jag hade sådan ångest att jag inte orkade prata med främlingar. Idag känns det bättre och det var nog tack vare att jag fick gråta ut ångesten och spänningarna i kroppen igår kväll. Dessutom hjälpte det att prata med två av de jag alltid kan ringa när det krisar. När jag behöver gråta, någon som lyssnar eller uppmuntran. Jag är så glad för att jag har de personerna i mitt liv.

Tills jag orkar skriva om någonting annat än mitt current state of mind så bjuder jag på några bilder från min första dag i Paris när jag träffade Erin för första gången på 6,5 år (!!) för det är i alla fall ett minne som ger värme i den nuvarande känslostormen. Vi sågs för en lunch på ett riktigt mysigt ställe (Chez Antonin hette det – här är en länk till Google Maps!) som lång på en sidogata från Nation. Där satt vi i två timmar. Pratade på som om tiden stått still samtidigt som vi fyllde i händelsehålen sedan sommaren 2014. Självklart avslutade vi med varsin Café/Thé Gourmet – bästa påfundet frassarna har gjort!

Den ena bilden är något suddig men Erin är såklart lika vacker ändå <3

Le soleil!