När det inte blir som man hade tänkt sig

De sex första månaderna av årtiondets första andel har passerat och ingen trodde nog att början på år 2020 skulle se ut såhär. Inte jag i alla fall. ”2020 – året som inte blev som vi tänkt oss”. Ändå finns det miljarder människor i världen vars hela livstid inte blivit som de hade tänkt sig. Vi kan inte gå på bio eller träffa mormor medan det finns de som lever på 1,25 dollar per dag och förlorar sina barn i kolera för att de inte har råd med vaccin. Det är värt att ha i åtanke tycker jag.

För egen del har det senaste halvåret bjudit på en berg- och dalbana av känslostormar. Inte minst på grund av en kärlekshistoria som både gjort djupdyk och fått mig att sväva på moln, för att åter igen dyka ner i en avgrund av ångest och frustration. Efter orimligt många försök, kom insikten att jag kan försöka lägga plåster på djupa sår men när infektionen inte läker så måste jag utvärdera vidare mitt tillvägagångssätt faktiskt fungerar. Jag skrev ett inlägg för en och en halv vecka sedan när jag befann mig på de där fluffiga molnen, troligtvis i färd med att förneka den obekväma magkänslan som försökte tala om för mig att ”det här är inte rätt, förändring sker inte i en handvändning”. Det räcker inte att vara kär och galen utan att det måste finnas en stadig grund också. Ett yin och yang, inte att den andra sjunker när den ena behöver en tillfällig livboj. Det måste finnas en balans.

Såhär skrev jag i det där inlägget häromveckan:

”Relationer är svåra när man som jag påbörjat sina 35 år i livet. Jag är inte lika outtröttlig och prioriterar ibland hellre sömn än berusade nätter med galna upptåg och ändlöst hångel i en port. Sist jag var i ett förhållande hade jag inte fyllt trettio och visste inte alls lika mycket om livet som jag gör nu. Inte för att jag på något vis är fulländad när det kommer till mognad, världsinsikt och personlig utveckling men mycket har hänt de senaste fem åren. Jag är mer landad och trygg i mig själv. Vågar säga nej och utmana bekvämligheten. Bryr mig mindre om yta och en perfekt, färdig tavla. Ger utrymme åt mig själv och den andra.

Även om relationer många gånger är en prövning för tålamodet och träning i konflikthantering så kan det även vara väldigt fint och tryggt. När han tittar på mig med sina blå ögon samtidigt som han säger ’du är fin’, lägger armen på min axel, drar mig tätt intill och ger mig en ömsint puss i tinningen. Ibland säger han i stället ’Vad snygg du är!’ och då känner jag mig som en tonåring igen, ståendes i någon port, berusad på nyförälskelse och Smirnoff Ice.”

Så kände jag väl då och på något vis stämmer det att jag är mer trygg och landad i mig själv, men jag har även förstått att det finns en osäkerhet i mig som jag fortfarande måste jobba med. Jag har jobbat hårt med att bygga upp en självkänsla som ska stå upp för mitt egenvärde, men ibland vacklar den styrkan och då står jag handfallen utan förmåga att tänka klart. Jag förstod inte att jag kompromissade med den jag var utan att jag gjorde det för kärlekens skull, trots att den kärleken inte riktigt orkade kämpa för mig. För jag tyckte ju så himla mycket om den där personen att jag förnekade allting som faktiskt var viktigt för mig. Man kan kompromissa tills det där såret blöder och förtvivlat plåstra om det, men utan antibiotika fortsätter infektionen att spridas tills alla organ insjuknar. Så jag gav antibiotika till mig själv i form av självrespekt och egenkärlek.

Nu ska jag bara ta mig förbi den här första tiden av ensamhetskänslor och sömnsvårigheter. Mota bort infallen av att vilja skriva eller ringa den där människan jag brutit med. Men jag fixar det här. Jag är (någorlunda) frisk, kan betala mina räkningar och äta mig mätt varje dag, har de finaste vännerna man kan önska, en sommar att se fram emot, tak över huvudet, hela stan är grönskande och det ligger glass i frysen. Perspektiv och tacksamhet för det mest basala är aldrig fel i sådana här situationer. Bara att skriva det där får mig att må lite bättre faktiskt. Nu ska jag värma upp rester från igår till en sen lunch och äta en affogato till efterrätt.