När livet känns som en indiefilm

Helgen som passerade har varit lite som en indiefilm. Mysig, tankeväckande, ångestfylld, underhållande och lite feelgood på samma gång. Trots det soliga vädret och trevliga inslag med personer som förgyllde mina dagar så kändes hjärtat grått och tungt. Ångesten låg där i bakgrunden som en kliande ulltröja. Igår kväll brast alla dammar. Jag grät som ett barn i två timmar. Jag kände mig så himla ledsen och uppgiven.

Idag har jag inte varit särskilt tuff, och jag finner det svårt att vara snäll mot mig själv just nu. Jag känner som att jag famlar i mörkret efter strömbrytaren för att hitta ljuset i ett bäcksvart rum. När jag inte känner väggen med fingertopparna så får jag panik. Gång på gång slår jag i foten i någonting och så blir jag arg på mig själv för att jag gör samma misstag gång på gång. Jag läste att Isabella Löwengrip fick kritik för att hon jämfört sitt mående efter skilsmässan med att befinna sig i en tsunami. Är det inte idiotiskt hur vissa hittar någonting galet i allt hon skriver? Alla dessa puckon som är för intelligensbefriade för att förstå sig på metaforer. Hursomhelst. Lite så känns det för mig också. Som att jag blir översköljd av en tsunami och kastas runt, med en överlevnadsinstinkt som säger mig ”håll hårt i en trädgren, det är snart över” samtidigt som jag undrar om det ens är värt att kämpa för livet kommer aldrig mer bli som det var. Samtidigt kan jag tänka att det kunde varit värre och vem är jag att må som jag gör när det finns de som har cancer, förlorar hela sin familj som barn eller flyr från krig. Det blir inte bättre av det men samtidigt antar jag att det är viktigt för att på något viss ge lite perspektiv på tillvaron. Inte glömma bort att det kunde varit värre.

Halva dagen har gått till att försöka återhämta kraft. Efter att ha gråtit de sista tårarna idag som jag knappt ens trodde fanns kvar, så gick jag till affären och köpte en massa godsaker. Sådant som jag tycker mest om bara för att få tillbaka aptiten, vilken tyvärr ibland lyser med sin frånvaro. Jordgubbar, mitt favoritbröd, mörk choklad med havssalt, nektariner (älskar nektariner!) m.m.

På eftermiddagen när svullnaden kring ögonen lagt sig så cyklade jag ner till hamnen. Tog ett dopp i det kalla vattnet och kände mig levande igen. Jag behöver göra sådana saker. Känna att jag lever och utmana mig själv. Det ger mig den där naturliga adrenalinsprutan och jag använder energin för att ta mig till nästa etapp. Dessutom hade jag ett spännande samtal med någon om en sak som kanske, kanske leder till någonting riktigt bra. Jag ska laga lite middag nu tänkte jag. Wok med kyckling och grönsaker. Gott!