När man springer upp för backen och sedan halkar ner igen.
Jag sitter framför datorn. Stirrar på skärmen med fingrarna som vilar på tangenterna. Skriver två rader, raderar det. Det låter tillgjort och konstlat. Bredvid har jag klottrat ner ord och fraser på flera olika papper. Karaktärsdrag, kunskaper, mina bästa sidor. Jag ser dem men vet inte hur jag ska formulera mig. Har jag verkligen alla de egenskaperna? Kan jag verkligen allt det där? Frustrationen gör mig okoncentrerad och handlingsförlamad. Jag är svettig under armhålorna fastän jag har köpt en ny, dyr deodorant. En klump bildas i halsen och tårarna brinner bakom ögonlocken, för jag vill så gärna men orden kommer inte naturligt. Jag blinkar bort tårarna.
Försöker skriva igen, men ingenting låter bra. Jag tänker att minsta lilla ord kan ge fel intryck eller få dem att lägga min ansökan i papperskorgen. Framförallt så känns det mest som att jag bajsar ut ord i hopp om att de ska nappa på i alla fall något av dem. Till slut har jag en A4-sida med en massa olika meningar och jag har ingen aning om hur jag ska göra för att knyta ihop det till en intressant text. Jag vet vad jag vill säga men det är så svårt att få ner det svart på vitt. Hur ska jag bevisa allt det jag skriver i brevet när jag inte tror på det själv?
Nu är klockan 17.20 och jag har inte fått iväg ansökan ännu. Kanske är det för sent. Framförallt: om jag lyckas få iväg den där ansökan och fått jobbet. Kommer jag då vara stark nog att sätta krav eller kommer jag bli utbränd igen efter några månader för att jag springer upp för den där backen i stället för att ta det i etapper? Jag vet inte.
Egentligen vill jag säga att jag inte har någon aning om vad jag skriva. Att jag har alla de där egenskaperna egentligen men att att jag lider av dåligt självförtroende som en följd av utbrändhet, men att jag verkligen vill ha jobbet. För jag tror att jag kan göra det bra. Jag vet bara inte hur jag ska övertala både mig själv och dem om det. För jag tänker att det måste vara perfekt och eftersom att perfektion inte går att uppnå så är det en omöjlig ekvation.
Jag ser att min kusin ringer men jag känner när jag svarar att jag egentligen inte orkar prata. Jag känner mig som ett fluffigt moln i huvudet. Utan substans och jag flyter liksom bara omkring. Påverkas negativt av alla ljud och ljus omkring mig. Glömmer bort vad jag gjort två dagar tidigare. Orkar inte lyssna eller prata, men behöver samtidigt stöd för jag vet inte hur jag ska komma över det där berget ensam. Hon frågar någonting som har med min syster att göra och jag känner att jag knappt ens kan koncentrera mig på mitt eget liv. Hur ska jag kunna finnas där för andra? Vet inte vad jag ska säga. När vi lagt på kommer tårarna. Jag hatar att känna mig såhär svag för egentligen är jag stark. Jag snörvlar och tittar ut genom fönstret, på folk som går förbi. Hoppas på att de runtomkring mig tolkar det som att jag är förkyld, eller inte lägger märke till tårarna som envist rinner ner mot kinderna. Det känns som att jag blivit expert på att gråta utan att andra märker det.
Jag kommer säkert ångra det här inlägget om några timmar, men det känns så banalt att skriva blogginlägg med drömmiga Paris-bilder, lördagar i Köpenhamn eller om peelingkrämen jag köpte nyligen när hela huvudet är fullt av förvirrande tankar och känslor. Jag vill inte ge sken av att flytten hem från Sydafrika varit enkel och att jag är ”out of the woods”. För det har den inte, och jag sitter fortfarande där och trycker under ett träd och är skräckslagen för vad som gömmer sig i mörkret. Innan jag flyttade hem var jag helt förstörd och i stället för att ha tagit det i etapper så har jag skyndat på processen, igen. Nu sitter jag här med världens prestationsångest för att jag känner stress över att komma tillbaka till mitt vanliga jag. Egentligen vet jag vad jag kan och vad jag är bra på, men det ligger för djupt in. Hur ska jag få ut det på ytan? Jag vill bara vara lycklig och bli fri från ångest. Det är allt jag vill.
No Comments
teruko
Det är svårt att trösta och peppa här, speciellt när jag egentligen inte känner dig annat än genom dina ord här, men det kan jag ju ändå säga , att dina ord hanterar du väldigt väl. Man blir riktigt berörd av att läsa din text. Jag har faktiskt funderat över dina inlägg ibland, när du framställt livet som enkelt och ”bloggskönt” så snabbt efter din hemkomst, för att sedan återkomma då och då till inlägg där sådana här känslor skymtar fram. Jag tror, som du själv säger, att du går för fort fram. Mycket förståeligt också, det är klart man vill känna sig frisk och som vanligt. Men jag tror ändå att du själv har skrivit receptet för en varaktig förbättring, nämligen att börja med något mindre kravfyllt, som känns relativt överkomligt. Förstår också att försörjningen måste vara en stress. Du är inte sjukskriven? Hoppas du kommer till ro med ett beslut och att allt löser sig. Kram.
Kattis in Athens
Åh jag lider med dig. Av det jag har lärt mig finns det tyvärr inga genvägar, det är så jävligt och jobbigt att behöva lägga sig platt, och jag vet att du tog ett sådant steg förut när du sjukskrev dig. Men kanske du måste ta ditt mående på allvar och fortsätta lyssna på kroppen. Nu känner inte jag dig så personligt, men utifrån det du skriver: sök hjälp om du inte redan har det! När psyket är helt upp och ner är det omöjligt att få bukt med det på egen hand. Även det inte finns någon ”orsak” så kan en psykolog hjälpa. Det är hårt men sant,men de två saker som gjort att jag börjat må bättre är att 1. Få hjälp professionellt och 2. Sluta vara så hård mot mig själv och sluta arbeta i motvind. Med detta menar jag att både sluta ställa upp och pleasa andra jämt. Att sätta sig själv i första rummet och skita i att svara i telefon, gå på den där festen eller vad det nu är, när det bara dränerar en. Sedan att inte jobba på som att allt är som vanligt, antingen att sjukskriva sig, jobba halvtid eller någon annan lösning. Jobba inte mot dig själv! Psykisk ohälsa ska tas på allvar precis som att du hade något fysiskt besvär. Hoppas du har någon närstående att prata med som kanske gått igenom något liknande och kan ge råd. Många styrkekramar <3
christinestories
G, du är som min extramoster som alltid skriver de rätta sakerna med både eftertanke och ärlighet. Du anar inte så jag uppskattar det. Vad fint att det jag skriver berör. Det är det jag själv tycker om att bli, just berörd av texter. Så att jag själv kan göra det tar jag som en stor komplimang. Det är så det är just nu. Det går upp och ner, men ibland blir jag rädd för att visa mig för svag när jag egentligen bara borde ”vädra” de där vanliga vardagstankarna i stället för att vara antingen eller. Det känns skönt att ha er där i bakgrunden. Åter igen, tack för att du visar sådan omtanke. Kram /Christine
christinestories
Ja det är nog där skon klämmer. Att jag gång på gång glömmer att sätta mitt mående först. Jag måste bli bättre på det och verkligen GÖRA de där sakerna jag sätter upp som mål. Som att inte vara för hård mot sig själv när det inte går som planerat. Där har du hittat nyckeln till välmående. Skönt att du kommit till insikt att du ska vara snäll mot dig själv <3 Jag går hos en psykolog och det hjälper mig. Sedan är jag nog egentligen snäll mot mig själv men har den där djävulen på axeln som ger obefogad kritik. Jag måste börja vifta bort den! 😉 KRAM på dig fina du!
teruko
Stor kram tillbaka <3