När räddningen blir på min egen bekostnad

Ett sms i morse fick mig att tänka på hur skört livet är. Rätt vad det är så kan någon du älskar tas ifrån dig. Jag har alltid haft en rädsla för att förlora de jag älskar, men det blir bara värre ju äldre jag blir. Kanske är det på grund av en ökad medvetenhet för hur världen och samhället fungerar. Att alla blir äldre ökar nog medvetenheten också. När jag var liten var jag bara allmänt rädd att något hemskt skulle hända mina närmaste. Jag minns att jag hade återkommande drömmar om att det började brinna i huset vi bodde i. Även när jag skulle försöka somna låg jag och tänkte på det. Det var min största rädsla – bränder. Varför det var just det vet jag inte men kanske hade jag sett en film eller sett på nyheterna om en sådan händelse och så fastnade det på näthinnan. En fullständig aktionsplan utspelades i huvudet på mig ifall denna situation skulle uppkomma. Jag skulle grabba tag i mina favoritgosdjur (såklart var de det viktigaste i händelseförloppet), ta katten under armen, springa in till lillasyster och min storebror och sedan väcka mamma och pappa. Jag såg det som mitt uppdrag att rädda allihop.

Sedan tänkte jag på detta och hur jag fungerar i vuxen ålder. Det är precis samma sak nu. Jag vill rädda alla och vara någon slags hjälte. Såklart menar jag inte bokstavligt talat, utan mer i en metaforisk mening. Jag har alltid känt ett ansvar för att de i min närhet är nöjda och mår bra, men glömmer bort att det inte bara är jag som besitter den uppgiften. Att det inte borde vara på min egen bekostnad. Jag tar på mig för mycket och sedan halkar jag efter, vilket slutar med ångest och onödig stress. Det är som att jag glömmer bort att först trä på syremasken på mig själv innan jag hjälper de andra på flyget.

Jag måste själv vara stabil för att kunna agera stödhjul för andra. Det är så svårt att sätta gränser för oftast märker jag inte det förrän i efterhand. Det kan kännas okej för stunden, som att jag har läget under kontroll, men sedan märker jag hur mycket energi det faktiskt tagit av mig. De senaste veckorna har jag känt mig orkeslös, likgiltig, orolig, irriterad, stressad, ledsam, värdelös och dessutom har jag haft världens sämsta immunförsvar. Igår kväll insåg jag att jag hade glömt bort att göra en väldigt viktig sak som bara adderade ännu mer ångest. Det får en varningsklocka att ringa. Att jag ens märker av det är en framgång såklart, för det skulle jag inte ha gjort för ett år sedan. Däremot så vet jag att jag inte alls mår lika bra nu som jag gjorde i höstas och det är på grund av att jag glömt bort mig själv, och att säga ”nej” när det blir för mycket för mig att hantera.

Idag skickade jag det där mailet som jag borde ha skickat för länge sedan. Det där som kommer få en enorm stenbumling att lättas från mitt bröst. Från och med nu ska jag sluta göra saker för att ”vara schysst” och ”ställa upp”. Jag ska endast göra sådant som jag verkligen vill göra (förutom när jag faktiskt behöver ställa upp för någon såklart). Det är dags att jag sätter min hälsa i främsta rummet. På riktigt.

Detta för tankarna till den tredje punkten i #nouw30daychallenge. Minns ni? HÄR är inlägget. Att mota bort prestationsångest och att skriva med hjärtat. Det är då det blir som bäst. Även om jag för ett par sekunder alltid tänker ”vågar jag verkligen blotta hjärtat på det här viset?”. När jag väl vågar det, det är då jag får som mest utav att skriva. Det är då det ger mig någonting positivt.