När resan inte går som planerat

Efter mycket om och men har vi anlänt till Philadelphia. Så fort vi hade landat blev allt komplicerat, dyrt och frustrerande. Jag hade bokat tågbiljetter utan att veta exakt hur lång väntan kan vara i amerikanska passkontroll-kön, så att hinna med det tåg vi var bokade på kunde vi glömma när vi fortfarande stod i kö två minuter innan det skulle avgå. Andra dagar än en sådan man har efter en åttatimmarsflygning med för mycket kaffe i systemet och känslor utanpå pga mensvecka, då hade jag kunnat hantera det hela. Kanske till och med skratta åt det. Detta var inte en sådan dag.

När vi väl lämnat våra fingeravtryck och inte fått någon stämpel i passet (besvikelsen!) skyndade vi oss mot bagaget och sen airport shuttle mot Amtraks station för att försöka hinna med nästa tåg. Det gick ju tyvärr åt helvete det med eftersom att någon snubbe skrek att tåget vi var på inte alls skulle gå dit. De skriker mycket här när de vill att folk ska gå av och på. Det är nästan så att det triggar en fight-or-flight-känsla i kroppen. ”Nä nu har terrorister tagit över Newarks shuttle train och ska köra det raka vägen till Manhattan!”.

I alla fall. Så vi missade även det tåget, och nästa som skulle gå två timmar senare var fullt. Den enda chansen var att boka tåget kl 20, alltså 3,5 timmar senare. För att boka om skulle man ringa med en telefonlur à la 80-tal i vilken man knappt hörde vad som sades på andra sidan. När den automatiska rösten inte hörde att jag sa three i stället för cee för fjärde gången kunde jag inte hålla ihop det längre. Med tårar i ögonen tryckte jag den antika luren till M som fick lösa situationen. Jag grät en skvätt och sambon tyckte att jag skulle ”suck it up”. Lätt för honom som inte har menshormoner som härjar i kroppen. Att han sen bet ihop och var den största anledningen till att vi ens kom fram utan att göra slut innan vi nådde staten Pennsylvania, är en helt annan femma.

Det är lätt att bli osams och börja skylla på varandra i sådana situationer. ”Älskling, varför dubbelkollade du inte med mig innan du bokade tåget?” kanske han frågade, varpå jag med största sannolikhet kontrade med ”varför såg du inte till att jag bokade en vettig tid efter att jag sagt flera gånger att jag skulle boka tåget snart?”. Sen muttrade jag troligtvis någonting i stil med ”jag har ju bokat ALLT till den här jäkla resan”, trots att jag självmant tog på mig det ansvaret (har trots allt en fallenhet för reseplanering – för det mesta åtminstone).

Sen betalade vi 118 dollar extra för att boka om till tåget kl 20. För att döda tid tog vi den berömda shuttlen (som för övrigt var så långsam att det kändes som att vi åter igen åkte tillbaka i tiden), till terminal C där det inte fanns ett jota. Vi hittade till slut föda i terminal B så att det åtminstone blev någorlunda människor av oss, och vi kände nog även kärleken till varandra där inne på djupet. Sen en seg väntan på ett försenat tåg i en tråkig ankomsthall.

MEN! Nu är vi här! I Will Smiths hemstad. Och Erins såklart. Den underbara människan kom och mötte oss på stationen, och efter ett kramkalas körde hennes kille, Josh, oss till vårt lägenhetshotell. Som är skitnice btw. Mer om det sen.

Nu är klockan 22.45 här men 04.45 i Sverige. Jag är för gammal för att tycka att ”dygna” är coolt, så jag ska försöka sova så snart som möjligt så att jag inte är helt förstörd i morgon.