Nu börjar Livet 4.0

Idag fyller jag 40 år. En måndag. Är det ett tecken på att detta är början på någonting nytt? Nu börjar kanske Livet 4.0.

Jag minns när jag var omkring 25 år och tyckte att alla som var 40 år var så himla vuxna. Jag minns mina äldre kusiner som var drygt 35 år då och verkade så mycket mer mogna, nästan ”gamla”. När jag var 26 år och bodde i Paris tillsammans med fransmannen – ni som läst länge minns säkert C? Han med det mörka håret och cigaretten i högsta hugg? Då var jag övertygad om att jag vid den här tiden i livet skulle ha två fransk-svenska ungar, gift mig i en katolsk gammal kyrka på franska landsbygden och bo i något slags hus. Så blev det som sagt inte och det är jag inte ens en gnutta bitter över.

Även om de åldrande kvinnliga hormonerna ställer till med besvär, jag troligtvis alltid kommer behöva gå i terapi för ouppklarade familjeförhållanden och jag behöver leva med återkommande ängslan och livslång prestationsångest, så är jag så himla nöjd över den plats jag är på just nu. Med den människan jag valt att leva med och som valt att leva med mig. Med hemmet vi byggt och skapat tillsammans. Med allt jag genomlevt, hanterat och överlevt. Alla hinder jag tagit mig förbi och som gjort mig till den jag är. Med friheten i mitt liv. Personerna jag lärt känna, som kommit och gått, och sedan kanske kommit tillbaka. De som stannat kvar hela tiden. De som funnits där sedan jag var tonåring på 90-talet och de som tillkommit i vuxenlivet. Med kärleken jag känner till och från nära relationer. Alla platser jag fått uppleva och alla solnedgångar jag njutit av.

Jag minns i slutet på 2013, när jag satt i en trappa mellan tredje och fjärde våningen utanför en lägenhet på rue Sauffroy och grät i telefonen till mamma för att jag för femtioelfte gången bråkat med den där fransmannen. För att jag inte ville inse att det inte skulle vara vi två. Jag minns mars 2014, när jag som nybliven singel precis hade flyttat in i en liten skitlägenhet med mögel i takbjälkarna, och grät över hur allting blivit så som jag inte alls hade tänkt mig. Jag minns hösten 2014 när jag hade flyttat hem till Sverige och fått nytt jobb i Köpenhamn, och fyllde 30 år. Jag tog mig förbi en 30-årskris (som var en följd av att bo i en skitlägenhet på 13 kvadratmeter i Paris och jobba på ett företag som gjorde allt för att jag skulle vilja säga upp mig, med flera 100 euro minus på bankkontot för att jag hade en skitlön och ovärdigt hög hyra) och fann mig i ett mindre ängsligt state of mind. Någonting händer där efter 30, i alla fall upplevde jag det så. Jag blev inte lika brydd om vissa saker. Jag började tycka om min kropp på ett vis jag aldrig gjort innan.

Det var flera år sedan jag stod framför spegeln och rackade ner på diverse skavanker. Brösten är små och låren har celluliter, men jag ser bara en kropp som varit stark nog att harva sig genom hjärtekross, depressioner, utbrändhet, pressade livssituationer, förluster och sorg. Ögon som tagit sig genom inflammationer, glädjetårar och vackra utsikter. En näsa som fortfarande kan känna dofter från 1995. Armar som lyft resväskor på många olika platser i världen och händer som känt värmen från nära och kära. Det är ganska fantastiskt faktiskt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte vill ändra på någonting hos mig själv. Förutom kanske mina tår som är missbildade och gör ont i skorna.

I morse sjöng min kärlek för mig och sedan läste han upp en dikt han skrivit (tro nu inte att detta är något som skett mer än en gång på fyra år) och jag blev lovad ett badkar inklusive renovering. Ja, han är fin. Även när han är morgontjurig för att han inte fått något kaffe ännu. Det är så här en riktig relation ska vara.

Tänk så bra allting ändå blivit hittills? Förhoppningsvis blir det bara bättre nu när Livet 4.0 börjar. När jag blir fulländad, lycklig och fullständigt trygg i mig själv. Eller åtminstone fram tills klimakteriet. Let’s cross that bridge when we get there.