”Oh no, I can’t say anything”

Syrran och jag smet in på Entré en snabbis i förmiddags. Vi ville byta några julklappar och tänkte att det är ju ändå juldagen, folk sitter väl hemma och degar. Oh no they didn’t. Jättemycket folk.
Haha, var en grej som var lite småkul.

Vi skulle prova kläder på Monki och stod skitlänge i kön eftersom det var två yngre tjejer som höll på att prova i hundra år. Vi tänkte att nu får de väl ändå snabba sig lite och fastän de tittade ut flera gånger och såg kön så sölade de som bara den. Till slut fick jag nog och sa:

”Hörni tjejer, ni har inte lust att snabba er lite, det är ganska många här som väntar.”

Syrran skämdes såklart. Hon är ju 18 år och mer lik släkten på pappas sida, medans jag är mer lik den andra släkten. Vi som inte skäms för någonting, ungefär.
Och kvinnan som stod brevid oss sa ”bra sagt tyckte jag”. Haha! Är inte det typiskt svenskt att störa sig, sucka och gnälla, men aldrig säga något? Jag sa det som alla andra tänkte men inte vågade säga.
Jag har hur som helst blivit väldigt osvensk efter 6 månader i Frankrike. Fast jag var iofs ganska osvensk innan med. Men ännu mer nu. 🙂

Hur är ni, brukar ni säga till? Eller irriterar ni er i tysthet och väntar på att någon annan klagar åt er?