Oh, why don’t you recognize I’m so rare?

Hej hörni! Måndag idag. Jag vaknade tidigt i morse men somnade om och sov tre timmar till. Typiskt måndags-existentiell-kris-läge här idag när jag råkade komma in på tankar om ”Vad f*n gör jag egentligen med mitt liv??” och ”ta mig från detta grå och kalla klimat!”. Glöm alltså mitt positiva inlägg från förra veckan för det råder lika tvära kast som vinden byter riktning i Malmö. Det kan ha att göra med vädret också. Hur gör man för att inte påverkas så mycket av växlingarna? Jag kanske även borde ge mig själv lite tid för att processa helgens händelse. Efter en fem månader lång berg- och dalbana med en relation jag inte riktigt ville släppa fick jag erkänna att det gjorde mer skada än nytta, så i lördags kapitulerade vi. Relationer är svåra till en viss del men det finns en gräns för hur svårt det får lov att vara. Ingenting var till slut enkelt. Vi insåg båda till slut att vi inte är bra för varandra. Två personer som är ihop ska ta fram varandras bästa sidor, inte varandras sämsta sidor.

Det går inte heller att vara i ett förhållande med någon som inte kan ge lika mycket som en själv. Som bara kan hantera situationen när den andra drar sig tillbaka och inte trånar efter den andra. Som får den andra att känna sig som ett andrahandsval. Det blev så destruktivt och så vill inte jag ha det i en relation. Jag vill känna mig trygg och prioriterad.

Jag har lyssnat en del på Selena Gomez nya album Rare (<- länk till Spotify) och texten till låten med samma titel är så träffande för många av de kärleksrelationer jag haft de senaste åren. Alla dessa otillgängliga, omogna pojkar (nej, inte män) som på ett eller annat sätt spelat ett spel på deras villkor. Texten nedan tycker jag är så träffande:

”It feels like you don’t care
Oh, why don’t you recognize I’m so rare?
Always there
You don’t do the same for me
That’s not fair

I don’t have it all
I’m not claiming to
But I know that I’m special, yeah
And I’ll bet there’s somebody else out there
To tell me I’m rare, to make me feel rare”

Jag bad en vän lyssna på låten, för precis som jag har hon en tendens att dras till den här typen av killar. Jag gissar att vi inte är ensamma? Den klassiska modellen för min generation kanske? Vi 80-talister är fortfarande färgade av den gamla tidens könsroller i ett samhälle där de suddas ut alltmer till förmån för jämställdhet. Kvinnorna ska vara sexiga men inte för sexiga, tillgängliga men ändå självständiga, behaga men ändå vara lagom ”hard to get”, agera hobbyspykolog men mötas av självupptagenhet. Det är inte att dessa killar är dåliga människor (med vissa undantag). De har bara inte tagit sig tid till självutveckling och att att bli tillräckligt trygga i sig själva för att kunna ha en seriös vuxenrelation. Jag har väl inte haft tillräckligt hög självkänsla för att stå upp för det JAG vill ha. Tills nu.

Jag avslutar med lite grejer på ämnet som jag hittade på Pinterest.
Vassego!