Om att hitta tillbaka till det ocensurerade skrivandet

När jag skrev inlägget igår var jag så trött och uppgiven. Jag vet att det är svårt att kommentera på en sådan text och jag söker inte bekräftelse eller tröst, men på något vis var det så fint att få omtänksamma mail, ett par uppmuntrande kommentarer och att några av er klickade på det där hjärtat längst ner till vänster. Tack för att ni finns där. När dessutom vänner som läser bloggen hör av sig för att visa att de finns där, då blir jag lite extra varm i hjärtat. Jag har de senaste åren fått upp ögonen för skrivandet och insett att det är det jag brinner för. Tyvärr har sviterna av min depression kastat mörka fläckar på kärleken för att uttrycka mig i textform. Det har i sin tur gjort mig frustrerad och ledsen. Jag har fått prestationsångest och tänkt att det jag skriver inte är bra nog. Inte intressant nog.

Jag minns när jag började blogga. Hur många här har varit med från allra första början? Det vore faktiskt intressant att veta. På den tiden skrev jag utan att reflektera över vad jag delade med mig av, oavsett hur personlig texten var. Med fler läsare och större räckvidd för vilka som har möjlighet att hitta min blogg, desto försiktigare blev jag. Det märks kanske att jag inte skriver lika okontrollerat och naket nu som jag gjorde för åtta år sedan. Samtidigt skriver jag idag med mer djup och eftertanke, vilket troligtvis kommit med åldern. Precis som jag har mognat intelligensmässigt så har jag även mognat mentalt.

Samtidigt vill jag inte behöva censurera mig för på något vis så måste jag lita på att ni som är mina läsare är smarta nog att förstå att den här bloggen inte representerar hela mig. Det är bara en bråkdel av den Christine jag verkligen är. Det tror jag nog att ni vet. Det är så viktigt att konsumera texter och bilder med kritiska ögon. Särskilt i denna ytliga digitala värld där många framställer sina liv som tio gånger bättre än vad de verkligen är. Jag är så trött på att läsa om perfekta familjemiddagar, överlyckliga kärleksförhållanden och jag tappar all respekt för de som lägger till #lovemylife under en perfekt redigerad Instagram-bild. INGEN är överlycklig alla dagar på året. Till och med Beyoncé bajsar. Kom ihåg det vänner.

Jag vill försöka hitta tillbaka till skrivandet. Det personliga och reflektionerna kring livets upp- och nedgångar. Uppdatera när jag känner för det i stället för när jag tror att flest personer läser. Jag vet ju att det är det ni tycker om och när ni gillar det jag gör växer mitt självförtroende och inspirationen spirar. Win-win.

Jag fick för övrigt iväg min ansökan, mycket tack vare två av mina vänner som alltid finns där i vått och torrt. Tack också till Malin som mailade en mall till ett personligt brev. Det är så fint när vi hjälper varandra, eller hur?!

Nu ska jag njuta av eftermiddagssolen i Västra Hamnen. Ta hand om er.