Playa Paraíso

Den första av våra fem semesterdagar i Spanien bjöd på en varm medelhavsbris och strålande solsken. Precis vad jag behövde efter en kall och grå decembermånad. Efter en stund var jag till och med tvungen att ta av både jacka och kofta för att promenera runt i t-shirt.

Vi började dagen med att köra ner till Playa Paraiso, en så kallad urbanization som ligger vid strandkanten mellan Marbella och Estepona. Jag vet inte om den faktiskt heter så men vi har alltid kallat den det. Min farmor och farfar hade i många år ett hus i det här området som vi åkte till ungefär en gång om året när jag var liten, antingen på våren, hösten eller vintern. Innan farfar gick bort sålde han det så nu ägs det av några norrmän, men jag har massor med minnen härifrån. Som när jag och min bror fick några pesos av farmor och farfar och sedan gick till den lilla livsbutiken för att köpa Rosa Pantern-isglass. Morgondoppet med mamma i den gemensamma poolen. Plocka snäckor med farmor på stranden. Vattnet som rann längs med rännorna intill gångplattorna (numera har de renoverat så att det är övertäckt av galler). Handstående på det stickiga gräset i trädgården. Bilutflykter till Gibraltar och gamla bergsbyar. Pensionärerna som spelade boule på grusplanen. Spagetti bolognese och kokosglass i en halv kokosnöt till efterrätt på strandrestaurangen. Jag fick tidigt lära mig att säga ”Dos helados, por favor”, ”Gracias” och ”Holà, señor/señora”.

//My paternal grandparents bought a house in the 70’s in south of Spain, just in between Marbella and Gibraltar, and growing up I would spend a few weeks there almost every year. We’d go there with our parents or just with grandma and grandpa, mostly during low season. In July and August it gets too hot to bare. I remember the grass that felt like soft plastic, picking pretty sea shells with my grandmother, buying ice cream and learning how to say ”dos helados, por favor” (= two ice creams, please), eating pasta carbonara at the local restaurant, the morning swim with mom and small trips to old medieval villages.

This little ”urbanization” – as this kind of gated community is called in Spanish – still exists but is somewhat abandoned. Newer and bigger communities with more modern houses have been built and there are too many to be able to fill them all with rich Europeans from the north. We did however stop by for a trip down memory lane. It was strange to see when I haven’t been there in 11 years but I have to say that the visit made me a bit nostalgic.

Här är de, några av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv. Min bonusförälder Ewa, min syster och så vår pappa. Jag och syrran blev så bortskämda dagarna vi var där. Vi är minst sagt lyckligt lottade. //My travel companions! Dad, Ewa and my sister.

Här är huset i fråga. På taket finns det en terass också där man har utsikt över havet på ena sidan och bergen på andra.
//The house in question. There is a rooftop as well with an ocean view.

Sist jag bodde där var 2007 när jag åkte dit med min dåvarande pojkvän och två kompisar till oss. Det känns som en evighet sedan.

Palmer är bland det finaste jag vet. De gör mig lika lycklig som kokosglass.

Inte så konstigt kanske att jag älskar Medelhavet så mycket? Detta har jag matats med innan jag kunde gå. Andra ungar fick TV-spel och dyra märkeskläder. Jag och mina syskon fick resor och upplevelser. Visst att jag var priviligerad, det vet jag att jag var, men jag är glad över att mina föräldrar gav mig en nyfikenhet för att uppleva det som finns utanför Sveriges gränser snarare än en besatthet för materiella ting. Här satt jag nämligen och stoppade sand i munnen när jag var 11 månader gammal. Naken med endast en liten vit tygmössa som skydd från solen. 80-talet ni vet. Synd bara att det aldrig gav mig ett mörkare pigment.

//No wonder I love the Mediterranean sea when this was where I probably took my first steps before I even celebrated my first birthday.

Gladtjej_84 framför en aloe vera-buske. //Hello, it’s me.

Det är tyvärr lite dött just i detta området, och ännu mer den tiden på året. Det byggs så himla mycket där nere på solkusten och många projekt är svartbyggen som antingen överges eller avstannar innan den blir klart.

Citronträd. //Lemon tree.

Jag saknar det där idag när jag smått stelfrusen är på väg till jobbet. Det blåser iskalla vindar i Malmö och jag hade helst av allt velat ligga kvar i sängen. Oh well, såhär är det att vara vuxen. Bara att bita ihop. Lite kaffe gör förhoppningsvis morgonen lite lättare att hantera.