Ready to come home

Flygresan från Hanoi till Istanbul gick förvånansvärt snabbt tack vare att jag fick sova lite. Jag trodde att det skulle bli en omöjlighet eftersom att jag inte sov en blund på vägen till Hanoi. När jag dessutom insåg att jag hade fått en gångplats precis bredvid toaletten sjönk modet, men i ett sådant läge är jag glad för att min mammas gener smittat av sig på mig. Jag har inga problem med att fråga om en lösning på eventuella problem eller obekväma situationer. Väl ombord bad jag om att flytta till en ledig plats vid nödutgången, vilket gick bra. Dessutom hade mannen som satt vid fönstret bytt plats så att jag fick en fönsterplats trots allt. Jag såg filmen ”The Blind Side” – som var en typisk feelgood-film som man mår bra av – medan jag åt middag. Med det extra benutrymmet, tre kuddar (älskar trevliga och snälla flygvärdinnor) och min nya kashmirsjal fick jag sedan sova åtminstone ett par timmar. Tyvärr har jag lyckats sova i någon konstig position så nu har jag fått nackspärr och det gör så satans ont. Förhoppningsvis går det snart över.

Jag har fyra timmars mellanlandning här på Ataturk Airport och har redan avverkat två av dem. Jag kände mig lite vemodig över att åka hem igår, men nu ser jag faktiskt fram emot det. Jag saknar jobbet, lägenheten, min eltandborste, mina vänner och ren luft. Dessutom längtar jag efter att börja träna igen. Vi körde ett pass på hotellets gym på nyårsafton och då fick jag mersmak, trots en hemsk träningsvärk som satt i två dagar efteråt.

Nu ska jag gå ner och se om jag kan hitta någonting roligt i taxfree-butiken innan det är dags att boarda nästa flight. Jag tänkte lägga upp någon slags resumé av 2017. Vi får se vad det blir för något. Hörs från la Suède!