Om jobb och att hitta sin väg fram i arbetslivet

Jag fick en fråga, eller snarare ett önskemål, från en läsare.

Om en får önska – vore intressant med ett inlägg om jobb och reflektioner om att hitta sin väg fram i arbetslivet!

Jo men det kan jag väl skriva om. Inte för att jag på något vis är en expert eller alltid vet vad jag vill när det kommer till jobbsträvan. Det enda jag vet är att jag vill göra någonting som ger mig energi, syfte och triggar mitt driv.

Efter att jag blev utbränd för sju år sedan, och två år senare hamnade i en depression som var svår att ta sig ur, var jag tvungen att rannsaka mina arbetsval. Inget jobb är värt att offra hälsan för, varken den psykiska eller fysiska. Så känner jag fortfarande. Den största skillnaden från jobb-Christine 30 år och jobb-Christine 38 år är att jag släppt väldigt mycket av den prestige jag kände då, och efter mycket tid i kognitiv beteendeterapi lärt mig att säga nej och sätta gränser.

När jag söker jobb nu frågar jag mig själv ”vad behöver jag?” och ”vad kommer det här jobbet/företaget kunna ge mig?”, medan jag tidigare mestadels har tänkt tvärtom. Gjort allt för att de ska gilla och välja mig, tills jag insåg att det lika mycket är jag som ska välja dem. Det är så många företag som tar sig själva på väldigt stort allvar och ställer skyhöga förväntningar på kandidater medan de själva inte anser sig behöva ge någonting tillbaka. Lite som skolelever i dagens samhälle som har koll på sina rättigheter men glömmer bort att de faktiskt även har skyldigheter. Det är dock en helt annan diskussion.

Studier i Internationell marknadsföring och Interkulturell Kommunikation tillsammans med sex år utomlands har gjort att jag insett i vilka kontexter jag faktiskt trivs att jobba. Vilket jag märkte tydligt på min senaste arbetsplats. Inget ont om dem, de var verkligen supertrevliga och härliga människor, men jag trivdes inte med att jobba i en helt skandinavisk organisation där arbetssättet dessutom var självledarskap i ett litet arbetslag utan någon ledare att rapportera till. Jag tycker om den internationella atmosfären, teamkänsla och ”frihet under ansvar”. Ibland behöver man åka på några nitlotter eller avsluta en provanställning innan man knappt har börjat för att inse vad man faktiskt vill, och inte vill. Just där och då kan det kännas jobbigt, men är det rätt så brukar lättnaden infinna sig ganska snabbt efter att beslutet tagits.

En annan sak som är viktigt för mig är att jobba för ett företag som inte bara har goda värderingar, men också kan leva upp till sina lovord. Det är många arbetsgivare som utåt sett förmedlar positiva egenskaper men som sedan inte deras anställda bemöts av. Det ska vara högt i tak och finnas utrymme för att växa i sin roll. Jag vill kunna ta egna initiativ men också få tydliga mål. Jag vill jobba med människor som kommer från andra kulturer som bidrar med dynamik i gemenskapen. Jag vill få vara kreativ men samtidigt röra mig kors och tvärs i sociala konstellationer. Jag vill ha flexibiliteten att jobba hemifrån om det behövs, eller från en solstol i Italien, men också ha ett sammanhang att gå till. En hybrid situation. Jag vill ha en chef som är en ledare, inte en otillgänglig micro manager eller en entreprenör utan förmågan att motivera sin personal (har haft båda).

Jag har försökt bena ut vad jag faktiskt är bra på och vill göra, sedan har jag med kritiskt öga läst genom jobbannonser och företagsvisioner för att matcha det. Har de en lång och orimlig kravlista? Nej tack! Då vill de ha en ung robot som inte ställer krav. Säljer de produkter jag inte kan stå bakom? Tack, men nej tack.

Jag vill veta att det jag gör leder till någonting vettigt och bra. Framförallt vill jag att mitt jobb ska ge mig någonting, inte bara ta från mig. Min arbetsgivare ska jobba lite för mig också, inte bara tvärtom.

Så det är det jag letar efter nu. Det har tagit sin tid och ibland sätter självförtroendet käppar i hjulet, och med det prestationsångest och annat skit. Men jag har världens bästa och mest stöttande sambo som hela tiden får mig att förstå varför jag är bra på det jag kan, och som har tålamodet att låta mig hitta min väg. Jag älskar honom extra mycket för det.

Just nu har jag några jobbmöjligheter på gång så vi får se hur det går. Det går i alla fall mycket lättare att skriva ansökningar nu än tidigare. I början kunde jag sitta i evigheter med ett personligt brev, fila på minsta lilla detalj och aldrig bli nöjd. Nu har jag skrivit så många att det oftast går bara av farten. Vissa lägger jag mer tid på, andra mindre. Jag försöker säga högt till mig själv, ”okej, nu är det good enough”. Så får det vara det. För vem säger att det bara är jag som ska anstränga mig? Ingen kan vara perfekt.