Saknad och framtid

Jag har lite svårt för att ta tag i saker och ting idag. Helst vill jag inte göra någonting överhuvudtaget, men jag vet också att jag mår bättre av att aktivera kroppen och hjärnan. Lägenheten behöver städas och idag är perfekt väder för det. Så kan jag varva CV-skrivande med sol och bad resten av veckan. Det är bara så motigt att sätta igång. Är det inte alltid så när man ska göra någonting som man egentligen inte har lust med, men som man vet att man mår bra av när det väl är gjort? Det går så seeegt. Min plan är att gå till gymmet i eftermiddag för det är alltid skönt efteråt, men vägen dit känns mycket längre än de verkliga 300 metrarna. Jag har sagt upp mitt gymkort och har till den 31:a att utnyttja det till max. Så jag ska ta mig tusan gå dit innan dagen är slut.

Nu har jag suttit framför datorn i två timmar. Redigerat bilder från Paris. Skrivit. Längtat och saknat. Så fort jag tittar på bilderna från veckan i Paris känner jag en saknad. Kanske är det just för att resan är så färsk i minnet. Tanken på att jag inte kommer träffa mina vänner igen på flera månader gör mig lite melankolisk och en del av mig hade helst velat boka en ny resa redan igår. Jag får nog ge det lite tid att åter acklimatisera mig till livet här hemma. Hitta ljuspunkterna i vardagen. Skapa värdefull tid för mig själv att göra sådant jag mår bra av. Lägga upp en plan för vad som komma skall. Se till att ha alternativ för att kunna göra emotionellt intelligenta beslut. Det bästa är säkert att hålla kvar de där hörnstenarna som gör att jag håller mig på rätt spår – sömn, träning, socialt umgänge och egentid.

Det är tufft ibland att både hantera sviterna av depressionen och samtidigt behöva ta svåra beslut om framtiden med rädsla för att det kanske kommer påverka mitt mående negativt, men jag tänker att det är svårigheter som också gör mig starkare som person. Det är någonting jag måste göra för det finns ingen annan som göra det åt mig. Jag är själv ansvarig för mitt eget liv och min egen framtid. Om jag inte vågar prova så kommer jag inte heller att få en chans att vinna. Jag måste bara fortsätta tro på mig själv, jobba för det jag kan påverka och inte oroa mig för mycket för sådant jag inte kan påverka.

Mycket ”jag” i detta inlägget. Ibland blir jag lite trött på mig själv men det här inlägget blev lite av en dagbokstext. Nog om mig. Hur mår du? Njuter du av semester eller sitter du på ett kvavt kontor och räknar ner timmarna tills arbetspasset är slut för dagen?

Som sagt. Städa var det jag skulle göra. À plus!