Searching for light
Ikväll var jag bjuden på en ”braii” (barbecue) av en bekant. Jag ville verkligen gå för jag behöver träffa folk och hitta mitt sociala nätverk här, men jag var helt utmattad efter dagen. Hade sjuk beslutsångest. Åt middag sent (för jag orkade inte handla mat till grillningen), pratade med Stina som var på väg till Värmland och sedan ringde jag mamma på skype för jag insåg att jag hade fria krediter med Office-paketet jag köpte nyligen. Loggade in på internetbanken och såg att hyran inte dragits innan jag fick pengarna från a-kassan så jag hade 3400 kronor mindre än jag räknat med. Då kändes det ännu mindre lockande att betala Uber fram och tillbaka när klockan redan hunnit bli tio över tio och jag inte ens börjat göra mig i ordning. Sedan funderade jag över att gå över till Olivia och dricka vin, men eftersom att jag var så velig så blev det för sent för det också. Vi bor rätt nära varandra men det är ändå inte helt säkert att gå två kvarter bort ensam på kvällen.
Till slut bestämde jag mig för att stanna hemma. Se på en feelgood-film som är sådär sorgligt fin men ändå har ett lyckligt slut och gråta lite. I stället hamnade jag framför en massa hemska artiklar om kriget i Syrien och då mådde jag bara ännu sämre. Till slut bestämde jag mig för att försöka sova, men som vanligt brakar de på med musik på högsta volym på baren under efter stängning.
Då brast det. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag grät för att jag aldrig får sova ordentligt. För att jag bor i en skitlägenhet. För att jag är rädd för att jag tagit mig vatten över huvudet med jobbet och att det kommer leda till exakt samma sak som jag hamnade i förra vintern. I ett år har jag kämpat för att komma ur en djup depression och allt jag ville var att komma bort från allt och starta ett nytt kapitel, men i stället har allting följt med mig hit ner. Jag antar att jag någonstans flydde snarare än flyttade. Nu gråter jag för att jag undrar om jag någonsin kommer känna hundra procent glädje igen. Den där glädjen som sträcker sig längre än några dagar utan att trängas undan av ångest och likgiltighet. Jag orkar inte blogga. Orkar inte svara på meddelanden. Har ingen aptit. Prokrastinerar allt, till och med det jag annars tycker om att göra.
Tårarna gör mina ögon dimmiga och allt jag vill ha just nu är en kram. Ingenting annat. Bara någon som håller om mig och talar om för mig att allt kommer ordna sig. Säga att den personen finns där.
Nu är det tyst från baren nedanför så jag ska torka tårarna och försöka sova. I morgon är det en ny dag. Lördag och ledigt. Solen kommer skina igen. Kanske kommer allting bli bra till slut. Jag måste bara ge det lite tid för anpassning och acceptans. Påminna mig själv om att det inte är så illa som det kan verka. ”Efter regn kommer solsken”, som mamma brukade säga när jag var liten och blev ledsen.
Hoppas att alla ni som läser detta mår bra och får en riktigt bra start på helgen. Kram ♥
No Comments
Amina
Christine <3 skickar kärlek till dig från ett regnigt Portugal. Om jag hade kunnat krama dig nu så hade jag gjort det. Kramar dig i tanken. Jag tror inte att du tagit dig vatten över huvudet – men jag förstår att det måste kännas väldigt tufft nu med allt som bara kommer över dig. Med lägenheten, med jobbet, med sömnen, flytten och oron över en ny depression. Det här vet du säkert men definitionen på en egentlig depression (alltså en "äkta" depression) är: Två veckor eller längre tid av: (Minst en av nedanstående) 1. Nedstämdhet 2. Intresseförlust (+ minst fem av nedanstående) Sömnstörning Kognitiv störning (typ koncentrationssvårigheter) Aptitändring Skuldkänslor Energiförlust Suicidtankar Psykomotorisk störning (ex. motorisk hämning) Om du har kriterier för en egentlig depression så vet du säkert redan det här också, men då är första steget det här: – att stiga upp och att lägga sig vid samma tider varje dag – att behålla vardagliga rutiner som att gå upp, tvätta sig, klä på sig och göra det man brukar – att fortsätta arbeta, i en omfattning som man klarar av – regelbunden motion, minst tre gånger i veckan i en halvtimme Om det inte blir bättre av det så är det ju ändå så att jag tycker du ska söka hjälp för ingen ska behöva vara deprimerad. Du är viktig och värd allt, precis som alla andra. Det spelar ingen roll att det är du själv som valt att flytta och att du ev. "tagit vatten över huvudet" – du ska ändå inte behöva vara deprimerad. Många kramar från mig
christinestories
Tack Amina för den här kommentaren. Vad fin du är som engagerar dig och verkligen bryr dig. Det betyder jättemycket ska du veta. Koncentrationssvårigheter har jag verkligen. Jag kan sväva iväg någon helst annanstans och glömmer ofta vad folk berättar för mig (vilket gör att jag får dåligt samvete och blir osäker). Det är skrämmande. De två sista punkterna stämmer inte in på mitt mående, som tur är 😊 Men mycket av det andra tyvärr, så jag ska försöka med det du tipsar om och hoppas att det hjälper. Stor kram <3
Kattis in Athens
Åh blir så ledsen av din kommentar, jag känner igen mig så mycket. Jag har gjort exakt samma sak, flytt mina problem och när jag kom hit för ett år sedan vällde allt bara över mig och några månader senare var det värre än någonsin. Till slut i Augusti valde jag att släppa allt och med hjälp av vila, lite nya roliga rutiner som.dans och en kanin, en flytt och snart ett år av terapi känns det faktiskt äntligen bättre. Du får inte glömma att deb första tiden utomlands alltid är jobbig, och nu blir blev värre av ditt utgångsläge 😟 så fortsätr lyssna på kroppen, försök var med på lagom mycket roligheter och ge inte upp. Det kommer säkert bli bra till slut.
Isabelle
Åh! Alltså åh, jag kan förstå din känsla. Ny och själv i ett nytt land (som är ganska långt ifrån Sverige ur flera aspekter) – då varje liten sak gör allt värre. Fattar verkligen att den där jäkla baren var irriterande när du behövde din sömn. Du kommer bli glad snart igen! När allt har lagt sig lite kommer det att kännas bättre. Om några veckor har du kommit in i vanorna och då har du annat att tänka på. Men det är ändå okej att bli ledsen igen och tycka allt är skit. Livet…kram!
Sandra
Åh fina du! Jag håller tummarna och hoppas att du kanske kan hitta en annan lägenhet. Massor av kramar till dig. Om du känner att du vill ha stöd, uppmuntrande ord, roliga bilder/gifar eller något så kan du alltid maila mig. Jag tror verkligen att denna känsla kommer att gå över tids nog. Ha det bäst <3<3