Self care

Jag har försökt njuta av det sista ur sommaren 2019. Kvällsbad, utomhuskonserter, picknick i solnedgången, tanka de sista d-vitaminerna innan solen ligger för lågt på himlen, se läskiga filmer medan det fortfarande är ljust nog ute för att hitta modet till det och sova med fönstret på vid gavel. De senaste veckorna har mitt mående varit lite av en berg- och dalbana men jag är ändå tacksam för personerna i mitt liv som får mig att se ljuspunkterna i gråskalan, samt för min egen styrka som ger mig kraften att cykla i motvind (vilket även kan tolkas bokstavligt talat i den här stan). Jag har känt mig ensam, ledsen, värdelös, irriterad, trött, less, arg, förbisedd, olustig etc etc. Ja, jag hade PMS med andra ord. Sedan kom mensen och då ba’: ”Jaha, nu fattar jag…”. Varje månad samma sak.

I tisdags träffade jag min barndomsvän Fanny. Vi blev kompisar när jag var 4 år och hon var 2 år, vilket betyder att vi snart varit vänner i 31 år. Det är cirka 27 år längre än de flesta äktenskap håller nuförtiden. I 15 år bodde vi ett par kilometer från varandra, det var bara en landsväg och några åkerfält mellan oss så vi brukade cykla till varandra för jämnan. Klättrade i äppelträden i hennes trädgård, gjorde gångar på vetefältet bakom mitt hus, hade hopptävling i vår pool, dansade och sjöng till Crash Test Dummies och sov över hos varandra nästan varje vecka. Hennes föräldrar var vänner med mina föräldrar så jag känner till hennes uppväxt och hon känner till min. Vi gick genom tonåren, ungdomsåren och blev vuxna ihop. Emellanåt har vi inte umgåtts så ofta, och när vi var yngre hände det att vi blev ovänner och inte pratade på några månader. Ändå har vi alltid hittat tillbaka till varandra. Trots utlandsboende, barn, samboliv och olika livsprioriteringar. Det den där vänskapen som alltid funnits i periferin. Som vi kan plocka upp oavsett när vi sågs sist. Hon är en av de få personerna som jag kan skratta med så jag måste hålla mig för magen och men som jag ändå kan blotta mitt mest sårbara inre för.

Där satt vi och pratade om livet så som det är utan censurer med sommarens finaste solnedgång som utsikt. Det blir ett fint minne att leva på i vinter.

När vi satt där på bryggorna i Värsta Hamnen, med vin och picknick, så traskade helt plötsligt mamma förbi. Hon gick och tittade ut mot vattnet och hade jag inte kikat upp på vem som gick förbi just där i den stunden så hade vi missat henne. Eftersom att mamma känt Fanny nästan lika länge som hon känt mig så är hon nog min mammas favorit av mina vänner. Kanske mest för att Fanny alltid skrattar åt mammas skämt men också för att hon är artig, snäll och väluppfostrad. Det är mammas prio ett så hon tycker alltid bäst om mina mest artiga kompisar. Jag har i och för sig inte så många kompisar som inte är artiga, snälla och väluppfostrade. Vi bjöd mamma på vin och sen satt hon och pratade med oss ett tag. När hon åkte hem så stannade vi kvar tills solen hade försvunnit under horisonten för länge sedan och det var mörkt ute. Det är just sådana stunder i livet jag är tacksam för.

Idag bjöd jag Daniela på frukost. Hon är mitt uppe i ett stort projekt, håller yogaklasser och har dessutom börjat en intensivkurs i svenska så vi hinner knappt ses just nu. Hon behövde ta en powernap och sen ska vi gå för en kaffe innan hennes andra yogalektion för dagen. I eftermiddag behöver jag verkligen städa och rensa här hemma och sedan ska jag troligtvis äta middag hos Louise.

Hur mår du kära läsare? Vad händer i ditt liv just nu? ❤