Sol, vind och kallt havsvatten

Den här måndagen går inte till historien som den mest inspirerande vädermässigt. Det har regnat och snöat om vartannat sedan jag vaknade i morse. Trots det har min lista över ”måsten” kortats ner avsevärt sedan jag klottrade ner den igår kväll. Jag stoppade ner datorn i väskan, klädde mig så varmt jag kunde och traskade iväg mot närmaste kaffehål med huvudet hukat för att inte de små men ettriga snöflingorna skulle leta sig in under halsduken. Det värsta jag vet under vintern är när kylan letar sig in i springor. Det får aldrig finnas några marginaler mellan klädesplaggen! Jag satte mig på Möllans Kaffebar där jag beställde in en cappuccino och mandelcroissant. Kanske lite väl lyxigt för att vara en måndag men något måste man ju livsnjuta av när väderappen visar ”känns som -6” trots att det är plusgrader och solen börjar dala redan efter lunch.

Där satt jag och knapprade på datorn. Swishade iväg mail, sökte jobb och avklade tråkiga admingrejer. Skönt ändå när hälften av veckas todo’s strukits över redan på måndagen. Den kommer säkert fyllas på under veckans gång men hittills känner jag mig nöjd. Nu är klockan kvart i fem och medan jag väntar på att M ska komma hem från jobbet, tänkte jag bryta mot internetreglerna och publicera en Throwback Thursday på en måndag. Jag tänker att det går lika bra det med.

När novemberkylan letar sig in under kläderna och eftermiddagsmörkret gör oss påminda om den kommande vintern, drömmer jag mig bort till fjärran länder där årstiderna är omvända. Närmare bestämt till en annan måndag för sex år sedan. Den 21 november 2016 befann jag mig i Sydafrika. Ni som hängt med ett tag – kanske sedan Paris? – har såklart koll på denna livshändelse. För er som inte har någon susning om vad jag dillar om, så bodde och jobbade jag i Kapstaden hela vinterhalvåret (och stora delen av våren) 2016-2017.

Här kommer en tillbakablick på den måndagen i november när solen värmde kinderna och jag alldeles nyss landat på andra sidan jordklotet.

Dagen började med frukost på Cafe Honeybun, som låg några få fotsteg från min port på Lower Main Road i Observatory (i folkmun känt som Obz), vilket kom att bli ett stammiskafé under min tid i Kapstaden. De visste alltid vad jag skulle ha när jag smet in på vägen till kontoret. En flat white och en lemon and poppy muffin. ”Half a sugar, love?” sa en av de vänliga kvinnorna bakom disken innan hon satte på locket till mitt kaffe (som för övrigt kostade ca 12 kronor koppen). Det var innan jag lärde mig att dricka kaffe utan socker. Tyvärr verkar det kaféet vara permanent stängt nu. Kanske klarade de inte Covid, som många andra i den branschen.

Det var min första arbetsdag, men vi skulle inte tillbringa dagen framför datorn. I stället hade jag och min kollega Erica uppdraget att ta med vår nyanlända volontärarbetare (jag jobbade som marknadsansvarig och projektledare på ett rese- och volontärföretag) på dagsutflykt. Efter ca 40 minuter på tåget var vi framme vid vår destination.

Vi skulle till Muizenberg, en liten strandby söder om Kapstaden. Det var inte helt fy skam att hänga på stranden första arbetsdagen faktiskt.

Först en kaffe på Knead. Muizenberg (eller hela Western Cape egentligen) är ett mecka för surfare, vilket förklarar att de hade detta på väggen. ”Hang loose” betyder detta handtecken, för den som liksom jag inte visste det. Enligt google är andemeningen; ”to relax or not to be too serious about something because it is not important.” Typiskt Cape Town mantra. Jag borde leva mer efter det.

Med varsin take away-kaffe i handen gick vi ner till stranden. Gjorde ett tappert försök till att sola men det blåser alltid väldigt mycket där nere så till slut blir man ganska trött på att tugga sand.

Fun fact: Trots att det under sommaren kan bli över 30 grader varmt i luften håller havet ungefär samma kyliga temperaturer på mellan 14-18 grader beroende på årstid. Det är för att kalla strömmar från Antarktis går längs hela sydvästra delen av Sydafrikas kust. Det må se vackert och inbjudande ut, men sällan särskilt behagligt att bada i. Som tur är finns det flera publika bassänger i Kapstaden samt hotell med pooler där man kan bada mot att man köper något från baren.

Haj-rapporter… Jag säger bara en sak, sök ej på ”shark attack Muizenberg” på YouTube om du är känslig.

När vi fått tillräckligt med sand i hårbotten och kylt ner fötterna traskade vi västerut längs med kusten. Det blåste som sagt väldigt mycket. Det här var min hårsituation de resterande månaderna i Kapstaden.

Lovar att inget med denna bilden är photoshoppat. Detta är nofilter, irl, for reelz etc. Åh vad det är vackert där nere. Jag säger som Darin: ”Ta mig tillbaka!”

På grund av att det ofta är väldigt höga vågor och starka strömmar har de gjort sådana här havsbassänger längs med kusten så att det ska gå att bada utan att riskera sitt liv. De borde göra samma här i Västra Hamnen i Malmö när det blåser 18 sekundmeter i vindbyarna.

Hela västra kapprovinsen är omgiven av berg och kullar, och på bergssluttningarna ligger husen där de med pengar har råd att bo. Några kilometer österut sträcker sig kåkstäderna ut där människor bor i plåtskjul. Skillnaderna är enorma och extra påtagliga när man får ta del av båda världar.

Efter ett tag hade vi promenerat bort till nästa tågstation där vi hoppade på tåget tillbaka till Observatory.

Dagen avslutades med att gå upp till mataffären innan solndegång. När mörkret faller på ska man helst inte strosa runt i Kapstaden, särskilt inte ensam. Ändå helt okej väg att gå för att köpa mjölk och ägg.