Som gravitation

I Strasbourg i höstas. Min födelsedagspresent från killen.

Den här dagen går i slowmotion. Jag har suttit med samma grej i en halv evighet nu. Huvudet känns lika tjockt som luften utanför. Vad hände med sommaren? Jag drömmer om att åka bort från stan om så bara för ett dygn eller två. Jag och pojkvännen skulle behöva det. Kramas, skratta, se någonting nytt, andas frisk luft, bara vara. Bara han och jag. ”Rå om varandra”, som mamma brukar säga. Det är viktigt att man inte glömmer det mitt i vardagen när man mest bryr sig om sina egna behov, som att äta, sova och hinna ta ett torsdagsglas med bästa kompisarna. Det där med att sätta sina egna behov åt sidan. Det ska jag öva på.

Igår firade jag Christophe med hans familj. Han mamma hade gjort en så god middag som hon förberett sedan kvällen innan. Hon lägegr ner så mycket själ och hjärta. När jag umgås med dem känner jag mig lyckligt lottad att få vara med i deras omtänksamhet och fina krets. De får mig att känna mig som en av dem och när jag betraktar hans mamma ser jag alla de fina egenskaperna som C ärvt av henne.

I morse gav C mig frukost på sängen. Jag blir varm i kroppen när jag tänker på det. Jag borde tänka på det oftare, hur fin han är mot mig och vilken tur jag har som har en pojkvän som skär upp bananskivor och lägger färska hallon i frukostflingorna. Den där omtänksamheten och beskyddarkänslan, den älskar jag så himla mycket. Ni vet, när man är i ett förhållande är det inte alltid perfekt. Det viktigaste är bara att älska det som är operfekt.