Sverige Sverige älskade vän

Igår var det nationaldagen. Jag brukar inte reflektera så mycket över den 6 juni. Det känns som en helt vanlig dag i den svenska årskalendern, vilket kanske beror på att ingen direkt vet varför det firas (vilket är för att Gustav Vasa den 6 juni 1523 valdes till kung OCH för att en ny regeringsform skrevs under samma datum år 1809 – varsågod för dagens historielektion!). Samtidigt är det synd att vi inte firar vårt land på riktigt. Det har liksom blivit lite tabu och förknippas med nationalism. Vilket är synd, för att hylla någon eller en händelse handlar inte nödvändigtvis om att fördöma någonting annat. Det handlar om att visa uppskattning. Egentligen skulle denna dagen kunna heta Tacksamhetsdagen. Jag kan i alla fall känna tacksamhet för att jag har möjlighet att bo i ett land där jag är fri, trygg och säker.

Där lägenheterna håller en hög standard, vi inte behöver gömma vår sexuella läggning eller religiösa tro från regeringen, poliserna inte är korrupta, minimilönen inte ligger på 10 kronor i timmen, kvinnorna får lov att jobba/rösta/gifta sig av eget val/köra bil etc. Ett land där det råder demokrati och yttrandefrihet. Där vi har rätt att promenera över blommiga ängar även om vi inte äger marken, kan skryta om att vara bäst i världen på att återvinna och aldrig behöver oroa oss för att bli förgiftade av luftföroreningar när vi går utanför dörren. En stat där alla kan utbilda sig – oavsett bakgrund eller ekonomisk situation – och har råd att motta hjärtoperationer utan att betala hundratusentals kronor för det. Ett modernt samhälle med fibernät, (någorlunda) fungerande infrastruktur och en hemförsäkring som täcker allt och bara kostar ett par hundra kronor per månad. Där mammor kan vara hemma med sina barn i 1,5 år och ändå få betalt varje månad, och pappor kan ta ut pappaledighet längre än 10 dagar. Där det är okej att ifrågasätta en person med auktoritet om man anser att det finns befogenhet för det.

Så är Sverige med det sagt världens bästa land? Enligt min mening: nja. När jag flyttade hem till Sverige efter att ha bott flera år utomlands var det svårt att återanpassa mig till den svenska kulturen och det finns mycket jag stör mig på. Jag anser att människor i det här landet är så rädda för att framstå som politiskt inkorrekta att de vänder kappan efter vinden och endast luftar sina åsikter när de är med personer som tycker som de. Den där rädslan att prata med främlingar eller möta någons blick. Förutom när det är dags att supa till det på helgen. Då kommer den sociala (o)förmågan till liv, fram till salongsberusningen går över till odräglig fylla. Dricka ett glas vin till maten mitt i veckan går däremot inte. Då är man (förlåt, jag menar ”en”) oansvarig och kanske alkoholist. Även om ens alkoholintag på ett år är mindre än den volym som krökas upp av en person under Båstadveckan. Ängsligheten och avundsjukan som småaktigt försöker döljas genom att börja meningen med en ursäkt. Vilket får mig att tänka på det faktum att svenskar inte verkar veta vad artighet är. Säga förlåt när man råkar gå in i någon? Nope. Säga tack åt den snälla människan som håller upp dörren eller lämnar företräde på tåget? Jag skulle inte tro det. Hälsa på busschauffören eller grannen? Typ 2 av 10 invånare gör detta. Tro mig, jag betraktar sådant. De flesta morgnar är jag den enda som ens verkar lägga märke till att någon kör alla dessa människor till sina jobb. Ingen som vill dela med sig av ”sin” vinflaska på picknicken. Dubbelmoralen i att leva i ett demokratiskt samhälle där endast de med rätt åsikter blir accepterade, och där mobbning är okej så länge det är någon med fel åsikter som trycks ner. Bristen på flexibilitet eftersom att allt måste vara lika för alla och alla regler ska följas till varje pris. De som aldrig kan säga ”jag tycker” eller ”jag är”, utan i stället använder ”man tycker” och ”man är”, vilket antagligen kommer från den där rädslan att gå utanför normen och bli dömd. 

Nej, jag tycker faktiskt inte som du så tala för dig själv.

Nu låter jag kanske lite väl kritisk mot mitt eget folk och någon som läser denna politiskt inkorrekta krönika tänker; ”Men dä ä väl bare å flytte om dä int passer!”, med högst oklar dialekt. Fast det är ju just det där med att ifrågasätta, diskutera och våga kritisera. Vara öppen för förbättring och förändring. För inget land är perfekt. Inte ens Landet Lagom. Ingen människa heller för den delen. Jag är faktiskt ganska tacksam över all denna insikt, förståelse och de internationella, sociala kompetenser det gett mig att uppleva Sverige utifrån ett annat perspektiv. Jag brukade trycka undan dem av rädsla för att verka märkvärdig men numera har jag lärt mig att i stället dra nytta av dem.
Jag älskar mitt land, men jag tycker inte att det är världens bästa. Förutom när det kommer till friheten att plocka bort russinen ur lussebullen.