Sydafrika: Från tanke till verklighet

Nu är det inte långt kvar. Rättare sagt två dagar tills jag flyger min kos ner mot Kapstaden. Jag vet att ni undrar varifrån hela idén med Sydafrika kom. Jag fick en hel del frågor om jobbet också, men det får jag skriva om i ett separat inlägg.

Sydafrika har alltid varit min drömsemester, så en dag visste jag att jag skulle resa dit. Sedan dök möjligheten upp om att i stället bo där under en längre och bestämd tid. Jag var först lite kluven med tanke på att det inte direkt är en timmes flygresa bort, men på något vis kändes det rätt i magen. Många tycker kanske att det är konstigt att jag flyttar till ett land så långt borta utan att ens ha besökt det, men jag tror att tiden i Frankrike har gjort mig mindre rädd för att stiga ut med båda fötterna i det okända. Vad hade jag att förlora? Jag älskar storstäder, men vill så gärna bo nära havet och naturen. Samtidigt som jag ville uppleva någonting helt nytt och få lite perspektiv på livet och världen. Kapstaden har just det där.

Det hela började faktiskt i augusti när jag kontaktade företaget jag ska jobba för. Efter några mail fram och tillbaka, två skype-intervju och en jäkla massa väntan så fick jag alla papper från dem som jag behövde för att söka visum.

Jag bokade en flygbiljett upp till Stockholm och på två dagar fixade jag alla myndighetspapper som behövdes. Ni anar inte stressen när jag på så kort tid skulle ordna med hälsointyg, röntgen av lungor (för att bevisa att jag inte hade Tuberkulos), personbevis på engelska, intyg på utlandsförsäkring, tur- och returbiljett (tack och lov att jag har en bekant som driver sin egen resebyrå och kunde skriva ut en preliminär sådan), utdrag från polisregistret (det hade jag som tur var ansökt om några veckor tidigare).

Det var när jag sedan var tvungen att vänta utan minsta aning om när jag skulle få besked som stressen nådde sin topp. Jag var livrädd för att få ett avslag och vågade inte riktigt hoppas. Usch vad dåligt jag mådde då. Ni vet, när man verkligen vill någonting och svävar i ovisshetens limbo. Hemskt var det.

Vaccin var jag såklart även tvungen att ta. Hepatit A+B, Kolera, Tyfoid, Polio, Stelkramp… etc etc. Detta var alla ”ärenden” jag var iväg på. Jag är dessutom inte så himla glad för sprutor, men sådant är ett nödvändigt ont. Bokstavligt talat.

Dagen innan jag fick mailet om att mitt visum var klart och på väg med posten så skrev jag DET HÄR INLÄGGET. Alltså ångesten jag kände då var inte nådig. Dagen efter satt jag på biblioteket och var nära på att skriva ett arbetsprov, bara för att inte jinxa något och ha en plan B. Då fick jag ett mail från Sydafrikanska ambassaden i Stockholm om att mitt pass (med visum) var på väg med posten. Jag var så glad att jag nästan skrattade rakt ut, men ganska återhållsam när jag skrev om det på bloggen.

Några dagar senare fick jag passet och köpte en enkel flygbiljett. Jag pratade med Stina när jag bokade biljetten och var helt i extas. ”SHIT, nu har jag boookat!!!” gapade jag i örat på henne samtidigt som jag nästan svimmade av adrenalinrus. Ja och resten vet ni, i princip. Här är min kusin och syster i full gång med att packa ner mina dyrbara glas.

Anledningen till att jag åkte över till Köpenhamn och besökte mitt gamla jobb var såklart för att säga hej och hej då till de före detta kollegorna. Vem vet när jag träffar på dem igen! De blev nog lite chockade över nyheten, men var väldigt glada för min skull.

Det blev ett långt inlägg det här. Vem orkade läsa hela vägen hit? Haha! Idag flyttade jag ut ur lägenheten och har lämnat nycklarna till mina hyresgäst. Förhoppningsvis kommer allt gå bra på den fronten. Tack mamma och syster som hjälpte mig med städning och packning! Nu blir det middag med vederbörande. Jag är så himla trött men så himla lättad att kunna checka av en punkt på listan.

//The story about how my move to South Africa went from thought to reality. Click on the google translate widget to read it in your language. Be aware that the translation might not be completely accurate.