Tanka ny energi

Det har varit en omtumlande vecka, och framförallt helgen som gick var lite av en prövning. Efter mitt senaste inlägg var det som att flera veckors stressig jobbsituation, arbetssökande, krav från olika håll och kanter samt nedtrappning av antidepressiva tog ut sin rätt. I fredags kraschlandade jag totalt. En panikångestattack, två dagars onödiga men ändå välbehövliga konflikter, gråtsvullna ögon och väldigt mycket diskuterande senare var det som att alla spänningar lämnade kroppen. M såg att mina batterier var helt urladdade. ”Du får inte göra någonting på tre dygn”, sa han. ”Inga löften till någon, inga stora planer, inga måsten, inget som stressar dig, inga förväntningar… Du ska bara vila”. Så det gjorde jag. Mellan lördag kväll och igår vid lunch lämnade jag inte ens lägenhet utan skrotade omkring hemma i nattlinne. Jag sov minst 10-11 timmar på natten och några fler på dagen, kollade på Grey’s Anatomy eller filmer jag redan sett (för att jag inte orkade engagera mig i handlingen), pratade inte i telefon med någon alls, brydde mig inte om jobbsök. Bara hämtade krafter och laddade det batteriet som totaldött. Det är inte helt fulladdat ännu men jag är på väg dit.

Igår gick vi ut när M hade sin lunch för att möta upp med Erik, Marcel och Marcels kompis Aurora för varsin falafel på haket runt hörnan som vi åt på en bänk medan vi pratade om Tinder och relationer. M hade möten att gå tillbaka till och Erik kilade vidare på andra upptåg medan vi som blev kvar hängde lite på lekplatsen eftersom att Marcel passade sina brorsbarn. Efter någon timme hakade jag spontant på Aurora som skulle till Kallis. Jag har aldrig varit där innan så hon tyckte absolut att jag skulle följa med. Väl där kände jag ungefär som under min första resa till Asien vid 34 års ålder – hur kunde jag vänta så länge med att besöka denna underbara plats?! Jag bastade och badade 3-4 gånger, och kände dopaminet och endorfinerna strömma genom kroppen för första gången på flera dagar. Det gav så mycket energi. Dessutom har jag på köpet fått en ny kompis!

Jag är utöver det tacksam för att jag är i en trygg relation som inte faller när det stormar lite, utan i stället blir starkare. Den senaste veckan har jag insett hur värdefull han är för mig. Hur väsentligt det är att kommunicera med varandra, och våga visa sig svag inför den andra. Vi har gett ett löfte till varandra att aldrig gå och lägga oss som ovänner, vilket vi hittills aldrig gjort heller. Dessutom är det livsviktigt för den egna mentala hälsan att vara med någon som ger en energi och motivation när motgångarna dyker upp, som kan lugna och bekräfta (eller ifrågasätta). Som man möter frågeställningar och motgångar med tillsammans, utan att för den delen välja vägen åt den andra.

Igår ringde jag även ett samtal som jag dragit ut på pga att jag inte riktigt visste hur jag skulle bemötas av personen på andra linjen. Det visade sig bli ett sådant samtal som ledde till att ytterligare några hekto lyftes från mina axlar. Jag har blivit bemött med så mycket kärlek, förståelse och empati de senaste dagarna från olika håll och kanter så bara det ger mig kraft och motivation. Nu ska jag försöka att leva med så lite stress och minimalt med krav de närmaste veckorna för att hitta tillbaka till full styrka. Redan idag känner jag mig betydligt mer harmonisk och pigg. Det bästa är nog att min och M’s relation blivit ännu mer ärlig, öppen och stabil än den var för en vecka sedan. För att vi pratat, pratat och pratat. Tänk att det kan vara så enkelt?