Tankar och funderingar om ett decennium som bloggare
Jag har bloggat i över tio år. Ett decennium. Det är nästan 1/3 av mitt liv. Jag har vuxit upp med att dela med mig av mina tankar och upplevelser. När jag hade min Paris-blogg var läsarantalet ganska högt (i en mikrobloggs värld) och det fanns till och med tillfällen då folk kom fram till mig och berättade att de läste min blogg. Någon gång på ett event i Paris, på stan i Stockholm när jag semestrade med min dåvarande franska pojkvän, en tjej som jag handlade av på Lindex (detta var dock när jag hade flyttat hem) och några fler tillfällen. Det var såklart smickrande och kul att få bekräftelse för att det jag förmedlade uppskattades av andra. Därför har jag fortsatt blogga. Kanske inte bara av den anledningen men det var helt klart en av dem.
Ibland, för några år sedan, funderade jag på om jag skulle marknadsföra bloggen i sann ”geurrilla marketing”-anda. Boosta varje inlägg på Facebook, spamma bloggar med meningslösa kommentarer och ogenerat trycka upp visitkort som jag ogenerat slängde omkring mig till alla jag mötte. Jag hade säkert kunnat få bloggen att växa till en betydligt större plattform än den är nu. Sedan insåg jag att det inte riktigt var min stil. Jag må vara utbildad marknadsförare och ha jobbat med just att sälja produkter och tjänster med hjälp av det skrivna ordet, men att vara en vandrande reklampelare som privatperson är inte min grej. Jag vill inte sälja Daniel Wellington-klockor (dessutom finns det redan 26 147 ambassadörer för det märket), puta med rumpan i stringtrosor från ett svindyrt underklädesmärke (hey, min pappa läser faktiskt bloggen), bli kritiserad för varenda liten sak jag skriver och gör, lägga upp videor på YouTube med suddig full frontal i gynstolen eller umgås i kretsar där hälften av middagstiden går ut på att göra Instagram-stories och prata om designerväskor i 20 000-kronorsklassen. Petra på Läppfillers AB rekommenderas till 17-åringar med dålig självkänsla och skänkta PR-kläder säljs för att dryga ut den sponsrade kassan ännu mer. Jag har tackat nej till flera förfrågningar om sponsrade inlägg för att det inte känts bra i magen. Hur mycket det än hade varit underbart att tjäna pengar på skrivandet så vill jag inte sälja min integritet och trovärdighet på köpet.
Däremot älskar jag verkligen att skriva. Om någon sa till mig att jag varken får skriva eller lyssna på musik mer så hade jag nog fått toppa dosen på mina antidepressiva för att ta mig genom resterande tiden av mitt liv. Samtidigt börjar jag känna att det här forumet är urmjölkat. Jag vet inte längre vilket syfte jag har med den här bloggen. Ibland känner jag press att skriva för att inte försvinna från radarn men vill inte skriva för skrivandets skull. Är någon ens intresserad av att läsa om vad jag sysslade med i helgen eller bilder på en ny väska? Varför vill jag överhuvudtaget dela med mig av det? Är det bara en ursäkt för att slippa utmana mig själv och hoppa ut i det okända?
Tankarna och grubblerierna flödar. Kanske är jag bara allmänt villrådig, och hungrig. Det är aldrig en bra idé att fundera över livets frågor på tom mage. Snart 35 år i livet och ändå har jag inte lärt mig. Jag ska äta lite så kanske du läser detta och delar med dig av dina tankar kring ämnet.
No Comments
teruko
Tror du skriver av den enkla anledningen att du just —- gillar att skriva! Förstår att du känner frågor kring om vad och att det var så mycket enklare när du bodde i Paris och hade en annan kultur och ett för de flesta mer ”exotiskt” liv att skildra. Men det är också lika fint att som läsare få ta del av just ett sånt inlägg som det sista, att få veta något om dig och om dina tankar. Tror att de flesta som skriver och även de som läser bloggar är intresserade av människor och då är de här reflekterande inläggen väl så läsvärda.
Jag har alltid älskat att skriva och i mitt jobb fick jag ju utlopp för det när jag kommenterade och resonerade kring elevernas alster. Dagbok på resor har jag skrivit i hela mitt liv = mååånga år…. Det är också lusten att uttrycka sig i ord som gör att jag har svårt att avhålla mig från sådana här kommentarer 😉 Fortsätt som du gör och grubbla inte över när och om vad, skriv när det känns bekvämt.! Just att du delar med dig av både glädje, sorg och funderingar är klart uppskattat. Och dina foton ska vi inte glömma, de är alltid så fina de med.!
Tina
Jag läser din blogg för att det känns som att du är extra vän där ute i cyberrymden. Du sätter ofta ord på mina tankar och jag gillar verkligen ditt sätt att skriva. Så om du slutar skriva skulle jag sakna dig och din blogg väldigt mycket av just den anledningen. Din blogg är unik och jag älskar hur du blandar mellan djupa funderingar och en ny klänning. (och nej, jag vill inte läsa ännu en blogg som är sponsrad av Daniel Wellington 😊 ) Kram
PJ:s byffé - från by till fe
Trots att jag är av annat virke än du så gillar jag din blogg och dina skriverier. Bra språkbehandling och lätt att läsa, en egen stil. Det är intressant att läsa om dina resor och vistelser i utlandet. T.ex. om Köpenhamn helt nyligen även om jag inte direkt räknar Köpenhamn som utrikes. Men också skildringar från Malmö (som jag tidigare bott 18 år i) samt fina bilder från staden. Så, jooo, jag är intresserad av vad du skriver. Och du har täta uppdateringar där de flesta inlägg är intressanta även för mig. Fortsätt med skrivandet!
christinesstories
Tusen tack för dina ord <3 Du får gärna kommentera hur mycket du vill och det märks väl att du jobbat länge som lärare. Både på språket och hur du formulerar dig. Det är fint 😊
christinesstories
Åh vad fint skrivet. Din kommentar gjorde mig så glad och varm i hjärtat. Du verkar vara en fin person <3 Lovar att aldrig göra reklam för Daniel Wellington, haha! Kram på dig
christinesstories
Vad kul att höra! Nej Köpenhamn känns lite som hemma men så är ju vi skandinaver lite som en stor och härlig släkt 😉 Tack för de uppmuntrande orden.