Tankar om skrivande en söndag kväll

Det var inte meningen att hålla er på halster gällande USA utan det kom annat i vägen igår och idag. Jag hade ingen inspiration eller skrivlust hela dagen igår. Ibland flödar kreativiteten utan like, medan det andra dagar råder total skrivkramp. Ibland undrar jag om utbrändheten tog udden av lusten för att skriva, eller om det var alla år under tiden skrivandet var mitt jobb. En prestationspress att leverera toppmaterial. När jag jobbade som redaktör och copywriter i Paris hade jag perioder då jag inte kände någon lust överhuvudtaget för att skriva texter utanför jobbet. Hela min kreativa identitet var sammankopplad med att skriva texter för kommersiellt syfte. Det gjorde mig alldeles matt vissa dagar. Jag ville ju berätta om mina upplevelser som utlandssvensk och författa Paris-betraktelser, inte kränga produkter.

Efter det jobbade jag igen med att skriva om sådant som inte var en passion eller ett intresse, vilket såklart är livet när man inte alltid kan jobba med det man brinner för. Pengar behövde rulla in och som relativt färsk marknadsförare i sina tidiga trettio gick det inte att vara kräsen. Då får man bita ihop och skriva om kryssningsresor till Litauen.

Jag insåg den här sommaren att min intresse inte ligger i att jobba med att skriva texter dagarna i ända. Det dödar liksom min personliga kreativitet att få betalt för att producera textinnehåll i stora mängder i ämnen där inspirationen inte kommer naturligt, om ni förstår vad jag menar? Ibland är det bättre att låta ens passioner och intressen få vara just en hobby och inte en press att leverera.

Så jag vill hitta tillbaka till skrivargnistan och skriva riktiga texter, inte bara ”det här gjorde jag i veckan”-inlägg för att hjärnan inte orkar producera någonting mer utvecklat. Fast nu gör jag det, skriver en riktig text med mina tankar och funderingar. Kanske behöver jag bara låta det flöda? Skriva det som jag tänker i stunden och inte fundera så himla mycket på varje mening. Ta mig tid att skriva ofta men inte heller lova någonting eller sätta upp orimliga mål, som att slänga fram ett blogginlägg om dagen.

Jag ska i alla fall skriva lite om resan och det kommer när det kommer helt enkelt. Kanske i morgon, kanske om fyra dagar.

Den här helgen har varit precis vad jag behövt. Egentid och vila halva tiden och sociala aktiviteter andra halvan. Igår kom en kompis till M över på kvällen. De hämtade mat och sen satt vi i några timmar och pratade om alltifrån politik och psykisk ohälsa till relationer och jobb.

Idag firade vi vår vän Malcolm som fyllde 50 år. Hans man hade bjudit in en skara familj och vänner, eller som han uttryckte det i ett tal – ”Our extended family” 🥹 – till brunch på Boulebar. Det var både lokala och långväga gäster som kommit dit för att överraska en ovetandes Malcolm.

Vi pratade med både kända ansikten och lärde känna nya bekantskaper. Malcolm själv är från England och han har vänner från olika delar av världen så det var olika språk som flödade mellan borden. Vi är lyckligt lottade som har så många sympatiska och genuina individer i vårt liv. Det är ett privilegium jag inte tar för givet.

Efter någon Mimosa för mycket innanför rocken, rullade vi hem strax innan kl 16 och landade i varsitt rum av lägenheten. Sambon har haft fyra intensiva dagar så han behövde egentid och jag har spanat på kläder till jobbets kommande julfest i december och bokat en extra hotellnatt i Berlin. Det är mycket roligt som händer den här hösten (vi behöver inte nämna den kommande kylan och mörkret – låt oss leva i förnekelse).

Livet känns väldigt bra just nu.