The dark side of Paris

För ett tag sedan så var det en som kommenterade och frågade vad det negativa med att bo i Paris var.
Detta inlägg har legat i utkastet ett tag eftersom jag helt glömt bort att jag sparat det.

Här har ni min lista. Det som gör att jag ibland ifrågasätter varför jag envisas med att bo i Paris.

Ineffektiviteten

Exakt ALLTING tar dubbelt så lång tid som i Sverige. I mataffären går kön i snigelfart. Kön ringlar sig lång på Monoprix, men personalen rör armarna som sengångare. Det går bara inte att springa ner och köpa en mjölk snabbt. Sist jag gjorde det var jag hemma 40 minuter senare. Och det tog 5 minuter att gå dit…
Samma sak på McDonald’s eller t ex H&M. Inga snabba rörelser här inte.

Musikanterna på Metron

Varje dag tvingas jag lyssna på kareokesång, dragspel, alldeles för tondöva unga tjejer som med inlevelse skriker ut någon engelsk låt med dåligt uttal, trumpeter… etc etc. Och inte går det att överrösta det med mp3-spelaren heller. Merde.

Lördagar

Det GÅR inte att gå på stan och shoppa en lördag utan att bli trött och irriterad inom en timme. Det är som lönelördag, sista-dagarna-innan-jul och mellandags-rea i ett. Varmt, trångt, feta köer till kassa och provrum. Tusentals turister som går som sniglar och är i vägen.

Dryga och arroganta fransmän

Sanningen är den att de flesta fransmän KAN prata engelska men de skäms. Så istället för att försöka samarbeta eller ge en lite förståelse så blir de dryga och ger intrycket att man är till besvär för att man inte kan prata deras språk så bra. Sen kan de aldrig anstänga sig lite extra om man inte betalar extra. På caféer eller restauranger ställer de sig helt oförstående om man inte är nöjd. Antagligen för att de är trötta på gnälliga fransmän.
Om man inte är i en dyr butik vill säga. Där får de säkert extra provision bara för att fjäska.

Byråkratin

Papper, papper, papper. Fransmän älskar papper. Och det tar hundra år att komma till rätt avdelning om man ska till någon myndighet av någon anledning. Sen när man kommer fram till kassan så ska man helt plötsligt till kollegan där borta. Voila, ny kö.

Det formella

Alltid Ni och Er. Visst en gammal dam eller gubbe. Men det känns liiite konstigt ibland att bli tilltalad Ni.
Och vissa ord ska man helst inte använda när man pratar med någon som är äldre än en själv. Visst kan jag tycka att det går till överdrift i Sverige när killen i kassan på Pressbyrån slänger ur sig till mannen som glömde kanelbullen ”hallå, ska du ha bullen elller?”.

Språket

Tusentals undantag och en jäkla massa verb där alla har olika ändelser. Och det är nu VI som är utlänningar helt plötsligt. Man känner sig dum och oförstådd. Det är sjuuukt svårt att lära sig. Jag och Linda hade en disskution igår om hur man egentligen använder verbet falloir i presens konjuktiv… oh mon dieu. Mais ça arrive.

Boende

15 kvm, 6:e våningen utan hiss i en trång gammal servicetrappa, 2 kokplattor och en sketen liten mikrougn, toaltetten i korridoren. Minst 3500 SEK i månaden. Vill du bo på 35 kvm? Räkna med att betala ca 9000 SEK / mån. Plus el och värme. Det finns Parisare som bor i sin bil nära jobbet för att de inte har råd med boende. På allvar.

Service

Fransmännen vet inte vad begreppet ”kunden har alltid rätt” betyder. Sen låtsas de gärna som att de inte förstår vad man säger och säger bara att de inte kan hjälpa en. När man går in i vissa butiker känner man nästan som att man stör. Man får intrycket av ”åh nej inte en till kund”.
Jag kan bli på riktigt dåligt humör efter att ha varit inne i en butik där kärringarna ungefär beter sig som i den butiken i Pretty Woman.

Det är inte helt lätt att bo i Paris. Vissa gånger har jag funderat på att köpa en enkel biljett hem till Sverige. Till min trygga, fina, billiga lägenhet på 36 kvadratmeter. Det finns dagar då jag inte ens orkar prata franska, då jag bara känner mig så less på att inte kunna uttrycka mig normalt. Det finns dagar då jag blir galen på att ett paket ägg ska kosta 3 euro.
Funderar man att flytta till Paris och inte har jobb eller boende direkt, får man vara beredd på att kanske få kämpa lite och sänka sin standard. Att svälja tårar och frustration och bara fokusera. Jag kan nog tycka att 18-19 åringar som åker hit som au pairer eller för att plugga, är för unga. Det behövs lite skinn på näsan för att orka stå emot alla otrevliga Parisare och för att inte bli lurad med boende, jobb och annat. Att komma direkt från mamma och pappa och utan jobberfarenhet gör att man går i alla fällor.

Men tro mig. En sådan upplevelse gör en SÅ stark och man ser allting på ett helt annat sätt när man kommer hem. Jag har blivit mycket med vidsynt och öppen under detta halvåret. Det känns som jag kan göra allting, bara jag vill. Jag har lärt mig vara mer ödmjuk, stå upp för mig själv, lita på magkänslan och stå på egna ben utan att förlita mig på andra.
Sen har jag så himla roligt oftast. Och har träffat så många roliga, trevliga, fina och intressanta människor från alla möjliga delar av världen. Vissa av mina vänner härifrån kommer jag nog ha kontakt med resten av mitt liv.

Jag kommer ALDRIG ångra att jag åkte till Paris.