The End

Ibland blir saker och ting inte riktigt som man har tänkt sig, eller hoppats på. Jag är åter igen singel efter en tre månader lång kärleksrelation. Det började bra men vi var i olika faser i livet där den ena behövde space och den andra tillhörighet, vilket gjorde det svårt att skapa en bra balans. Onödiga bråk och tjafs varvades med frustration över att inte räcka till, från bådas sida. Vi gick om varandra för att vi inte var tillräckligt synkade. Ogenomtänkta ord som sårade och plötsliga vändningar som gjorde att tilliten började svaja i vinden. Jag öppnade upp mitt hjärta men fick inte samma respons. Upp och ner, fram och tillbaka. Efter ett tag blev det ohållbart. Det ska inte vara så besvärligt och svårt när man bara träffats i några månader.

Han är en väldigt fin person med massor av kvaliteter som jag uppskattar och jag är glad för att vi träffades, men när vi sågs för att prata i torsdags förra veckan var vi båda överens om att det nog var bättre att avsluta förhållandet än att kämpa i motvind mot alla odds. Vi hade ett bra snack och det var fint ändå att skiljas som vänner. Kramas och önska den andra allt gott i livet. Kanske kan vi vara vänner senare. Tiden och min känslostatus får utvisa.

Det har känts motigt och lite ledsamt den senaste veckan men även lättande. Samtidigt som jag tampats med en mild separationsångest och en självkänsla som fått sig en törn, är jag stolt över mig själv för att jag lyssnade på magkänslan. Att jag vågar lyssna på den och ställa krav på relationer. I flera år har jag accepterat både det ena och det andra som till slut tagit all min energi. Accepterat att komma i andra hand, givit mer än jag fått tillbaka och gått med på saker jag inte varit bekväm med. Till den grad att jag inte kände igen mig själv längre. Nu vet jag vad jag är värd och vågar stå upp för det. Ta konflikter i stället för att gå omkring med en rädsla för att bli lämnad.

En sak är jag säker på: Jag är hellre i harmoni på egen hand än känner mig ensam i ett kärleksförhållande.