The so called life

Hej hej! Det var inte igår – bokstavligt talat. Livet, humöret och känsloläget har gått lite upp och ner senaste tiden vilket gjort det svårt att sortera tankarna för att få ner dem i skrift. Därför har jag i stället tagit tid för att finna ro till att skriva. Jag är nog inte riktigt där ännu. Den senaste veckan har varit påfrestande av flera anledningar, varav en är jobbet.

Tre år efter den så kallade utmattningsdepressionen vill jag gärna tro att allting är tillbaka som det var innan allting brakade ihop. Att orken och energin bär mig hela vägen oavsett vad, eller att jag inte påverkas lika mycket av stress längre. Att två omgångar KBT och flera års arbete med mig själv mirakulöst skapat en sköld av stål runt mitt mentala mående. Så är det tyvärr inte, för när någon eller någonting skapar en enveten obalans i kroppen så har jag inte kraften för att stå emot kastvindarna av panikångest och negativa tankar. Just nu ligger en oro och pyser i kroppen. Jag orkar inte träna, städa eller laga mat. Sover dåligt och oroar mig för min ekonomi. Orkar inte vistas i högljudda miljöer för länge. Röda flaggor viftas frenetiskt där i frontaloben med budskapet ”TA’T LUGNT NU HÖRRU!”.

Det positiva med det hela är att jag nu har en medvetenhet som jag inte hade för tre år sedan. Jag ser och hör de där varningstecknen. Jag vågar säga nej utan att få dåligt samvete, jag vågar sätta gränser, jag prioriterar min hälsa, jag ber om hjälp, jag ser till att återhämta mig och jag uppmärksammar de negativa och självkritiska tankarna. Jag kan ärligt talat säga att jag är stolt över mig själv, och framför allt att jag kommit så pass långt att jag kan vara stolt över mig själv. Samtidigt kräver det självdisciplin och självinsikt.

Igår kände jag mig väldigt låg och utmattad. Likgiltig och håglös. Så när jag kom hem från jobbet drog jag på mig träningskläderna och drog ut på en löprunda. Efter tre kilometer började livslusten och energin komma tillbaka. Jag känner den inre stressens påverkan men det är okej för jag vet också att den inte är närvarande för evigt. Jag har gjort den långa redan upp för berget – två gånger – och vet att jag är stark nog att inte halka hela vägen ner till den djupaste dalen igen. Jag måste bara påminna mig själv om den där styrkan lite oftare. Fortsätta träna, nöja mig med att göra mitt bästa, jobba lagom många timmar, sova minst sju timmar per natt, äta bra mat och bara lyssna till rimlig självkritik (utan att älta eller klandra). Det är en evig process; the so called life.

Den här blogginlägget blev lite av en terapisession för mig själv känns det som, men ja ja. Så fick det bli. Jag behövde det.

Hoppas att ni mår bra så hörs vi snart igen. KRAM!