This is what has happened

Oj oj ni, det har hant lite grejer har. First of all, jag ar tillbaka i Paris. Allting med familjen blev for mycket. Barnen var alldeles for bortskamda, konstiga och svara for att jag skulle palla med det. Marie forvantade sig att jag skulle sitta dar ute pa vischan och ruttna i 2 manader. Utan kontakt med manniskor i min egen alder eller nagot liv what so ever. Jag kande mig sa fruktansvart isolerad och ensam. Varje morgon hade jag angest och tankte "kommer barnen vara snalla idag eller bita, skrika och sparka pa mig…?".

I sondags traffade jag en tjej pa stranden, en amerikansk tjej som hette Erin som ocksa jobbade som au pair. Vi borjade prata och det var skont att hora att jag inte var den enda som hade det sa och kande sig isolerad. Hon bjod med mig pa en fest och jag tankte att en kvall kunde jag val fa ga ivag och gora nagot roligt. Sa jag fragade Marie, markte pa henne att hon inte gillade det alls men hon sa okej, och "and tomorrow you wake up". Hmm, nej jag tankte ju sova till ett pa dagen forstas. Suck.

I bilen hem far hon ett utbrott. Sager att detta ar en gang och aldrig mer. jag forklarar da vad jag kanner och att det ar ensamt och isolerad och att det vore roligt att fa umgas med nagon i sin egen alder nan gang ibland.
Sen borjar hon gapa pa mig och sager att jag "ar den forsta au pair som nansin tagit 2 timmar fri tid pa dagen". Yeah, like it’s been like that. Vissa dagar sager hon att jag kanske kan ta timmarna pa kvallen eftersom hon och barnen ar bortbjudna pa middag. Sa drar de halv nio, alltsa har jag haft fran 8,30-20,30 med familjen utan en endaste stund for mig sjalv. Visst, det var inte hela tiden work work, men det ar tufft med tva gapiga och brakiga ungar som grater varannan timme 12 timmar i strack.
Fick hora i efterhand att Marie sagt att jag "vagrat" folja med pa middagar. Hon sa till mig att de ska ut och om jag ville sa kunde jag stanna hemma om jag ville. Och nar jag val foljde med ut sa var det forvantat att jag skulle sitta och stressa hela middagen och springa efter ungarna som gapade och storde de andra matgasterna och nar Juliette var dar sa skulle jag se efter hennes javla skitungar ocksa. "could you go and check what Cosmo is doing?". Jag var INTE deras nanny. It’s your fucking brat, do it yourself!

Anyway, hon borjar skrika i bilen och jag far knappt en syl i vadret. Sager att jag visste att det skulle vara sahar och att det stod i kontraktet. A load of BS. Sen sager hon att jag maste aka hem och en massa grejer jag inte kommer ihag.
Nar vi kommer hem sa ska barnen pa ett kalas sa de forsvinner nagra timmar. Var upprord forst och tankte att fan javla skit, vad ska jag gora nu. Mn sen bara kommer jag till insikt hur mycket jag bara vill darifran. Tanken pa att aka tillbaka till Paris, umgas med vanner och faktiskt ha ett liv lockar mer an att stanna kvar i den dar halan.

Nar Marie kommer tillbaka sa fragar hon mig, lugnt denna gangen, vad jag vill. Sager da som jag kanner att jag nog vill hem till Paris. Sa hon bokar en resa till mig och jag flog tillbaka hit i tisdags eftermiddag.
Det ar en massa annat som jag inte orkar dra upp nu. Men de visade sig inte vara som jag trodde. Marie ar en uberbitch… vilket jag markte lite dar under resan. Hon klagade pa allt och alla och kunde ofta kommentera andras utseende och sa. Hon hade alltid migran och var for trott, och barnen var "too heavy"(haha, nar da? Nar hon lag och laste i solstolen halva dagen, tog en cappuchino 2 timmar pa strandcafeet eller nar hon var ute och at middag med sin man 4 ganger per vecka!?)

Ska beratta mer om allt sen. Just nu bor jag hos min van Precious. En amerikansk tjej som bott i Paris i 3 ar. Vi traffades via Emily i varas. Hon har varit sa himla gullig, hjalpt mig en massa, lyssnat pa allt och ar bara en sa fruktansvart gastfri och generos manniska. I’m lucky to have a friend like that. 🙂

Jag ar utan jobb, utan ett fast hem och kvinnorna pa agenturen ar helknappa och typ tycker att allt ar mitt fel. Precious sa att de tydligen var riktigt otrevliga och oforskamda nar vi var dar igar. De tror dessutom att min mamma tvingat mig att bli au pair och att i Sverige aker tjejerna som au pairer och killarna gar med i armen. Vilken arme? Haha, jo for sa ar det ju. Vilken bra insikt de har i Sverige. Hahaha, som vi garvade at dem nar vi gick darifran! Sa jag ska nog lamna den agenturen och hitta nagot pa egen hand, eller via en annan agentur.

Jag far iafl bo i rummet jag skulle bott i(ett chambre de bonne, det pa nioende vaningen utan hiss, som de blev av mig for att den som hyrde ut vill ha tillbaka i september) tills vidare. men jag bor hos Precious just nu. Ska till rummet idag och kolla hur dar ar. Om det ar beboeligt sa ska jag nog bo dar. Skont att ha nagot eget.

Aja, nu ska vi ut och kaka frukost, sen ska jag kopa en telefon sa jag kan borja leta efter nagot annat.

Uppdaterar senare idag!

Bisous!