Tomheten som kommer med att flytta hem
Minns ni att jag hade en massa opublicerade texter i utkastmappen? Ibland hittar jag dem, och även om de inte riktigt känns aktuella så var det så jag kände just då. Här är en text jag skrev en dag i december, om att känna sig lite ensam och vilsen efter en längre utlandsvistelse. Det blogginlägget har ännu inte fått se dagens ljus men jag tyckte att det passade ganska bra att publicera det nu.
”Jag kan ibland känna en viss tomhet efter att ha flyttat hem till Sverige. Allt det där jag sett och gjort, alla människor som var en del av min vardag under fem månader av mitt liv är bara fragment i minnet. Nu har jag dessutom varit hemma i Sverige längre tid än jag ens var i Kapstaden. Efter en lång tid utomlands så kan det ibland kännas lite sorgset att det liksom är… över. Jag har alltid varit dålig på att leva i nuet och blicka framåt. Jag ser inte det förflutna som ett avslutat kapitel utan tänker mycket på det som varit och är nostalgisk över minnen.
Att flytta utomlands ensam, och sedan flytta hem igen ensam innebär att ta med sig erfarenheter, känslor, minnen, kunskaper och upplevelser från den tiden du tillbringat utanför ditt hemlands gränser. Det är bara det att din familj och dina vänner inte upplevt allt det där du tar med dig hem. Jag delar liknande upplevelser med några av mina vänner men inte alla kan relatera till det jag varit med om under mina år i Paris, eller de månader jag var i Sydafrika. Ibland kan jag oroa mig för att andra tycker att jag är märkvärdig om jag pratar om att jag bott utomlands, men det är svårt att undvika att det kommer på tal. Jag vet inte allt och världen är full av människor med betydligt mer kunskap än jag har, men det jag upplevt kan bara jag relatera till. Det är en balans att hitta sin plats hemma samtidigt som det inte går att komma ifrån att ens syn på livet och världen förändrats.
En av mina vänners kompisar – som bott hela åtta år i Shanghai – nämnde en gång det uppenbara: Det är en så stor del av ens liv. Därför är det oundvikligt att det format en. Även om vi inte bott på samma platser i världen så var det som att vi alla förstod ungefär hur de andra kände inför ämnet. Jag tror att en person kan ha väldigt mycket självinsikt, och vara världsvan utan att ha bott en längre tid utomlands (så är det för flera av mina vänner och bekanta till exempel), men det är alltid svårt att förstå hur det känns att verkligen vara där. Så är det med allt egentligen. Dessutom har jag träffat på flera människor som bott en längre tid utomlands men ändå är bortskämda, omogna, självcentrerade och saknar självinsikt. Så att vara expat behöver inte nödvändigtvis betyda en positiv självutveckling, men det är en prövning som du går genom på egen hand. Självklart är det ett livsval jag själv gjort och det är nog värre för de som tvingas flytta någonstans där de egentligen inte vill vara. Som inte flyttat för nöjes skull utan för att de blev så illa tvungna.
Att sedan flytta hem till Sverige igen blev i alla fall för mig en kulturkrock på andra hållet. Vissa dagar får jag en stark lust att flytta utomlands igen för jag känner mig inte riktigt hemma i mitt eget land. ”Kanske är inte Sverige landet för dig? Vem blir inte deppig här liksom, haha” skrev min kompis Linda en gång när jag berättade om min svacka och existentiella kris. Lätt för henna att säga när hon samtidigt sitter på ett flyg till Santorini. Fast är det inte lite sorgligt i så fall? Att jag inte skulle passa in i mitt hemland? Fast å andra sidan så är det ganska tråkigt att passa in överlag. Det är bättre att vara unik i sitt slag och gå sin egen väg, vara sann mot sig själv. Hälsa på grannarna, fortsätta vara nyfiken på det okända och äta sena middagar.”
De där känslorna och tankarna cirkulerar fortfarande i min kropp och hjärna. Var hör jag hemma? Vad vill jag göra? Måste jag verkligen fylla 34 år i november? Finns det en man för mig därute som inte är fullständigt hopplös? När ska de återimportera kokosyogurten från Perle de Lait?
Livet är verkligen inte lätt när det är svårt.
Relaterade inlägg
Nu börjar Livet 4.0
Låt oss i stället leva på hoppet
No Comments
julialysen
Vilken vacker text som samtidigt sätter ord precis på det där som man kan känna. vilsenheten efter att ha upplevt något som man inte kan dela med någon kan vara förödande innan man landat ”hemma” igen.
julialysen
om man nu nånsin landar. håller med din vän. kankse känner man sig mer hemma nån annanstans på geund av ens upplevelser. men en sån tanke kan vara svår att acceptera ibland. vart tror du du hade kunnat känna dig som mest ”hemma” utanför sveriges gräns?
Madeleine
Den här texten, alltså. Här sitter jag på andra sidan landet och känner mest ”går det att skicka den där yoghurten per post om jag hittar den i matbutiken?” Du lyckas (än en gång) förmedla känslor som griper tag i en. Genuint, modigt och vackert.
fridasfriday
Detta! Så fint och så relaterbart på så många vis. Älskar när du skriver dessa typer av inlägg, kram!
teruko
Fin text. Går att relatera till i många sammanhang, vi har ju alla så olika bagage. Olika från tid till tid dessutom. Kommer att tänka på ett passande citat från jag tror Nina Björk: ”Det jag trodde var jag var ju bara en period i mitt liv.” Så kan det verkligen kännas när jag ser tillbaka på ett långt liv. ”Jaget” har så klart en kärna, men är högst föränderligt.
Johannna
Så fin text ❤️
christinesstories
Tack för komplimangen! Och jag förstår hur du menar. Kanske är det så. Samtidigt så känner jag mig ibland mer hemma på andra platser. Fast kanske är det för att jag inte riktigt är där jag vill vara i livet och karriären heller. Finns nog många olika faktorer 😊 Just nu finns Paris i bakhuvudet hela tiden. Det var där jag blev vuxen och hittade min identitet. Så kanske där. Fast då hade jag saknat att vara nära havet. Det är så svårt! Finns för många valmöjligheter 😉
christinesstories
Åh men vad du är gullig. Tack snäll för det du skrev. Det gick rakt in i hjärtat <3 Kram
christinesstories
Tack! Vad roligt att höra 😊 Kram på dig!
christinesstories
Ja så är det. Det var ett vackert citat. Fast jag tror att man skapar sig olika ”jag”, varje gång man flyttar någonstans. Oavsett vilken plats det är. Tack för att du delar med dig av så kloka insikter. Trevlig helg! Kram
Gaby
Wow Christine! Du skriver vad jag känner. Flyttade till Paris när jag var 20 år. Träffade kärleken💖 Vi blev med barn. Flyttade tillbaka till Stockholm. Var verkligen svårt att känna mig hemma igen. Känner alltid den där längtan till Paris. Mitt hjärta kommer alltid vara kvar där.
christinesstories
Ja precis så känner jag. Hur var det för dig att återanpassa dig? Trivs din man/pojkvän? Tack för att du delar med dig. Det är skönt att veta att jag inte är ensam om att känna så 😊
Sara
Kan absolut förstå dina känslor, när jag bodde i Sverige kände jag mig aldrig hemma trots att jag är född och uppvuxen där… När jag flyttade hit till Barcelona var det som att komma hem och jag har inte ångrat mig en dag sen dess. Nu har vi bott här i snart 2 år och skulle jag mot all förmodan behöva flytta tillbaka till Sverige är jag helt säker på att jag skulle känna en enorm tomhet…. Stor kram!
Jennie
Ah men ja! Som du sätter ord på känslor. Jag brukar alltid tänka lite cyniskt att man på något sätt förstör sig själv lite grann när man valt att bo utomlands under en längre period i sitt liv. Man kommer alltid att sakna landet man bodde i, oavsett var man bor. Man blir aldrig riktigt hel och nöjd även om livet på många sätt kan vara otroligt bra.
christinesstories
Ja tyvärr finns det nog en sanning i det.
christinesstories
Jag känner igen känslan. Skönt att du hittat hem. Hoppas att du alltid ska trivas där. Tack för att du delar med dig <3 kram!