Toujours Paris

Jardin des Tuileries, 05.05.2017.

Jag lyssnade nyss på P3 Dokumentär där de pratade om Paris-attackerna den 13 november 2015, och sedan fastnade jag framför YouTube med en massa klipp om den hemska händelsen. Sådär är det ofta för mig. Jag blir helt uppslukad av någonting som hänt och vill veta allt om det, även om jag redan gjort en omgång av nyhetsslukande de efterföljande dagarna.

När jag var i Paris i maj så tänkte jag mycket på vad som hände där 1,5 år tidigare. Det var inte första gången jag besökte Paris efter attackerna, men däremot första gången jag märkte en viss oro över att någonting sådant faktiskt kan hända igen. Kanske för att det var första gången jag åkte till Frankrike efter attentatet i Nice i juni 2016. Det blev så påtagligt att det inte bara var en engångs-företeelse. Vissa situationer eller platser undvek jag gärna. Till exempel så var jag inte alls bekväm med att lyssna på musik i metron för jag kom direkt att tänka på att jag då inte hör vad som pågår. Det hemska är att jag, precis som många andra, blir misstänksamma för omgivningen. Vänner till mig går av och tar nästa metro om de ser någon som ut att dölja något. Jag har även ryckt till vid höga ljud följt av en direkt obehagskänsla i magen.

Det är så märkligt att så brutala saker händer i en stad som en gång var mitt hem. På platser där jag ibland tillbringade mina fredagskvällar tillsammans med vänner. Om jag hade bott kvar i Paris så kanske jag hade suttit på en av de två barerna och druckit vin för 3€50. Jag är så tacksam för att ingen jag känner drabbades.

Samtidigt så är det fortfarande mitt andra hem. Staden där jag skapade minnen för livet. Både bra och dåliga. Jag kommer fortsätta att åka dit. Även om mina hörlurar ligger kvar i väskan och jag alltid hoppas på att inte råka befinna mig på fel plats vid fel tillfälle.