Tro, tårar och solsken

Just nu känns det som att myrornas krig pågår i den delen av hjärna där tankeverksamheten sitter. Ett surr av grubblerier och funderingar snurrar runt i en enda röra. I eftermiddags hade jag ett långt samtal med någon som står mig nära eftersom att vår relation ganska länge känts oviss och krystad. Saker sades som fick mig att utvärdera mig själv och sätta på kritiker-glasögonen. Det behövs ibland, att bygga på självinsikten. Samtidigt gav det efteråt en känsla av tomhet. Hur blev allt så fel och dumt? Framförallt känner jag en ensamhet och självkritik som jag inte kan skaka av mig. När jag var i färd med att diska bort ett stort berg av kastruller och en miljon bestick (ännu en existentiell fråga: hur kan en enda person förbruka så många gafflar och skedar??) började tårarna rinna ner på kinden och då kände jag lite som Taylor Swift sa i Miss Americana-dokumentären. Att jag önskar att jag hade den där speciella personen att ringa när någonting sker som skakar om tillvaron lite grann, eller mycket. Både under upp- och nedgångar. Jag behövde verkligen en kram men det fanns ingen att krama förutom en välanvänd kökssvamp. Ibland är det så ensamt och svårt att trösta sig själv.

Det är verkligen inte för att sätta på mig någon slags offerkofta, och jag har såklart vänner och familjemedlemmar som finns där men just där i stunden när jag stod med mina gula gummihandskar och råkade skvätta diskvatten på min tröja, så kändes ensamheten extra påtaglig. Eller som när jag lägger mig under två täcken för att det inte finns en varm kropp bredvid som kan tina upp mina kalla fötter och ge mig en ömsint godnatt-puss. Det där som jag hade innan, en kort stund, innan jag återgick till ensamheten. Samtidigt finns det de som faktiskt är helt ensamma och den vetskapen är ännu jobbigare att ha. Så jag försöker att sätta min egen situation i perspektiv. Daniela hade skickat ett meddelande om att ses för en kaffe i morgon, just när jag stod där framför diskhon med de femtioelva besticken medan jag tyckte synd om mig själv. När jag grät några tårar av ensamhet så tänkte hon på mig just då. Eller att min kusin skrev att hon inte kunde prata ikväll för att hon haft en jobbig nattning med sin dotter. I am not alone in this shit called life. Som ibland inte är skit såklart och att alla mina närmaste lever och är vid någorlunda god hälsa är inte heller att förkasta.

Jag har faktiskt haft en ganska bra dag i det stora hela, fram tills telefonbråk och tårar. I morse vaknade jag utvilad och på gott humör, åt frukost och satte mig på Östra Kaffebaren på förmiddagen med dagens tidning och boken jag börjat läsa. Sedan tog jag en promenad i det växlande solskenet innan jag gick hem och strök ett par saker från veckans ”att göra-lista” samt sparade fem jobbannonser som jag tänkt skriva ansökningar till i veckan. Nu har jag som sagt ätit blodpudding med förhoppning om att mina järnvärden ska hållas på en jämn nivå (har haft mens i typ fem veckor – SKITKUL är det) och tänker ta en dusch innan jag kryper ner mellan lakanen med varma strumpor på mina kalla fötter.

Även om det var ett samtal som väckte jobbiga frågor och skapade friktion så är jag glad att det hela tiden finns tillfällen i livet för att utvecklas som människa. Jag vill utmanas och våga gå ur min komfortzon för annars avstannar min tro på mig själv. När tron försvinner, då försvinner även viljan. Vad är vi utan tro eller vilja? Förmodligen bara en liten lort.