”Varför vill inte du ha barn?”

Igår när jag träffade Lucie så pratade vi om det här med barn. Det är ju oundvikligt vid en viss ålder att det INTE är ett samtalsämne som poppar upp då och då. Särskilt när folk i min vänskapskrets föder barn stup i kvarten. Jag minns när jag var sådär 18 år. Då trodde jag att jag skulle bli mamma innan jag fyllde 25 år. Det sket ju sig med den planen när mitt första riktiga förhållande tog slut och jag 6 månader senare flyttade utomlands. När jag träffade C var jag helt säker på att vi skulle gifta oss inom några år, få minst två ungar och att jag skulle vara helt landad lite efter att ha passerat 30-sträcket.

Såhär i efterhand är jag glad att det inte blev så. Eftersom att jag själv är skilsmässobarn så finns det ingen värre tanke för mig än att utsätta mina egna avkommor för samma sak, och när det kommer till kritan så vet jag att varken det ena eller det andra förhållandet hade varat i längden. Jag vet så många som inte klarat första bebisåren eller som helt enkelt skaffat barn ihop med någon i ett desperat försök att rädda förhållandet.

Vill jag ha barn då? Jag säger aldrig aldrig, men tanken lockar inte det minsta om jag ska vara helt ärlig. Lucie tycker att det är lite komiskt eftersom att jag faktiskt tycker om barn, och de brukar tycka om mig. Jag älskar mina vänners och min familjs barn, men känner ingen kallelse att själv bli mamma (förutom att jag tror att min kropp gärna vill bli befruktad…). Ändå blir vi kvinnor alltid ifrågasatta.

”Varför vill du inte ha barn?”
”Tänk om du ångrar dig!”
”Är det inte dags för er snart?” 
”Du blir ju inte yngre direkt, hehe.”
”Tänk om du väntar för länge och sen inte kan få barn.”

Precis som att jag skulle ifrågasätta någon som VILL bli gravid eller blivit gravid. ”Oj är du gravid! Är du säker på att du verkligen vill bli mamma? Tänk om du får missfall eller tänk om ert förhållande inte klarar av det! Tänk om du ångrar dig! Ska du inte göra abort?”. Så skulle jag aldrig säga till någon för det vore elakt och jag respekterar andras val att bli föräldrar. Varför ska jag då försvara mitt val att inte bli det? Kanske ångrar jag mig en dag, när jag träffat mannen i mitt liv och jag känner att jag vill lämna efter mig någonting här i världen, men jag behöver inte bli mamma för att känna att mitt liv är komplett.

Jennifer Aniston skrev en väldigt intressant krönika i Huffington Post för ett tag sedan, om just det här ämnet. Om alla skriverier i media huruvida hon är gravid eller ej, och pressen från vårt samhälle att en kvinna bara är fullständig om hon är mamma eller har en man vid sin sida. Jennifer propagerar för att stå emot den pressen och inte tolerera att bli ifrågasatt. Om det fria valet att bestämma över sitt eget liv och att alla bara borde skita i om du väljer att gå utanför normen. Du är inte mindre kvinna bara för att du inte är gift eller har en hel uppsjö ungar. Jag tyckte att det var så himla bra skrivet. Läs den här!