Veronica Maggio och minnen av Paris

Igår spelade Veronica Maggio på Stortorget i Malmö inför ett hav människor. Jag vet inte om jag någonsin varit på en spelning under Malmöfestivalen med en så stor publik. Det var jag, Louise och tusentals medborgare födda någonstans omkring milleniumskiftet. Med andra ord drog vi nog upp medelåldern med sådär 15 år. Ändå var det den äldre trion bakom oss som var allra mest irriterande i folkmassan. De som använder ordet ”supa” efter att de passerat 30-strecket, fyllegormar någonting ”fyndigt” i mellansnacket, står och pratar högt om någonting högst irrelevant när andra försöker lyssna på musiken och spiller folköl på sina medmänniskor. När en av dem höll sin cigg två centimeter från Louise hår fick jag be henne att vara lite försiktig. Bara det att tre av de äldsta i publiken valde att röka i en trång folksamling säger en del. Börjar jag bli gammal och tråkig, eller är det bara otroligt irriterande med folk som inte kan bete sig vettigt på offentlig plats?

Tillbaka till Maggio. Jag började lyssna på henne ganska sent, förmodligen ungefär samma tid som dagens 20-någonting ungdomar. Konstigt nog påminner hennes låt ”Välkommen in” mig om Paris. Det albumet släpptes 2011 och då bodde jag som bekant i den staden. Jag vill minnas att vi spelade den låten på en midsommarfest som jag anordnade på Svenska Handelskammaren 2012. Den får mig alltid att tänka på området i Paris 8:e arrondissement kring gatorna som fått namn från olika städer i Europa. Rue de Rome, rue de Madrid, rue de Copenhague… Det finns till och med en rue de Stockholm.
Så när hon drog igång den låten igår med hela folkhavet som sjöng med strömmade en känsla av nostalgi genom min kropp. Det är konstigt hur musik fungerar. Man kan ju tycka att det borde vara hennes låt ”Vi kommer alltid ha Paris” som har den effekten på mig, men känslor kan man som sagt inte styra. De bara finns där vare sig man vill eller ej. Det var en fin konsert som jag är glad att jag gick på. Jag trodde nog aldrig att jag skulle skriva detta, men hon var ju så himla gullig i sin gravidmage. Veronica Maggio har en otrolig scennärvaro och det märktes hur genuint glad hon var för den stora uppslutningen.

Jag hade slut på mjölken hemma så för att stilla min koffeinabstinens promenerade jag in till Nostra café på Rådmansgatan 3, och här har jag suttit i nästan en timme medan jag skrivit detta inlägg. Strax ska jag möta Louise och Cecilia för picknick-fika i parken. Den senare i trion har tydligen bakat, vilket är mäkta imponerande eftersom att hon inte direkt är en aspirerande kock (hennes beskrivning, inte min) vars matlagningsnivå ligger på ”hämtmat”. Hehe. Jag stod emot viljan att kombinera min cappuccino med en croissant just för att spara mig till kakfesten. Nu måste jag kila hörni.

Ha en underbar lördag kära vänner!